Det handlar om drygt 5000 bultar som skruvades fast i Vasa efter att skeppets bärgats.
Bultarna sattes i skeppets befintliga bulthål, där de ursprungliga bultarna rostat sönder. Men nu har även de ”nya” bultarna börjat rosta sönder. Och rost kan vara direkt skadligt för träet.
- De har ju suttit i 50 år. Järnet som fälls ut är inte så bra för träet och de håller inte ihop skeppet så bra, säger Anders Ahlgren, ingenjör och projektsamordnare på Vasaenheten.
Designar egna verktyg
För att byta bultar på Vasa krävs det mer än en skiftnyckel. Skeppet är känsligt och det behövs skräddarsydda lösningar.
- Problemet är att bytet sliter på skeppet. Vi utvecklar en metod för att det ska bli så lite slitage som möjligt.
Anders Ahlgren har tillsammans med timmermannen Monika Ask och konserveringsteknikern Ove Olsen utvecklat lösningar på de problem som uppkommit. De har utformat egna verktyg, analyserat hur bultarna påverkar skeppet och utvecklat nya arbetsmetoder.
- Vi spar på tiden och skeppet. Riskerna att skada skeppet ökar med traditionella metoder.
Kolfiber vs rostfritt
Två områden på skeppet förseddes under 2008 med provbultar. I det ena området fästes bultar i kolfiber. I den andra bultar i rostfritt stål.
Med olika mätningar kontrolleras om bultarna klarar av krafterna de utsätts för – och om skeppet påverkas av bultarna.
Efter att ha testat de olika materialen lutar de sig åt det rostfria stålet.
- Det finns inga garantier att kolfiberbultarna håller mer än 40 till 50 år. De rostfria stålbultarna håller antagligen mer än 100 år, säger Anders Ahlgren.
Rostfria stålbultar är också ett miljövänligt alternativ, då det går att återvinna stål.
Har tagit fram en prototyp
De har nu tagit fram en prototyp för en bult. Bulten har samma tvärsnittsarea som de gamla bultarna – och är konstruerade i ett starkare stål. Och det är inga vanliga bultar.
Bultarna består av ett bultrör – en cylinder som förs in i borrhålet. Efter detta för man i sin tur in en gängstång i cylindern. Gängstången fäst med en mutter på insidan av skeppet. På gängstången sitter en konstruktion med en fjäder, som gör att det går att bestämma exakt hur hårt muttern ska dras.
”Brutal metod”
Att byta bultarna är inte en helt okomplicerad historia. Det mest tidsödande jobbet är att få ut den gamla bulten – och förbereda och föra in det nya bultröret.
- Vi kommer tvingas ta till en brutal metod, så det krävs fingertoppskänsla, säger Ove Olsen, konserveringstekniker.
Den brutala metoden innebär att de måste rymma upp hålet, för att få bort rost och lera och andra oönskade rester. Den nya bultdiametern blir därför något större. Efter att bulthålet vidgats borstas hålet rent med en stålborste och dammsugs.
Innan bultröret dras in på plats sprejas hålet med ett fint moln med såpvatten, ett miljövänligt glidmedel.
- Det var glapp i de gamla bultarna, nu stärker vi upp. De här ligger dikt an i hålet. Vasa kommer bli stabilare, säger Ove Olsen.
Ett höjdarjobb
Än så länge har inte arbetet kommit igång. Men arbetsmetoden är färdig. Till hjälp i arbetet har de traditionella verktyg som slägga, men de använder även borrhammare och specialkonstruerade verktyg.
Monika Ask, timmerman, står utanför skeppet i en korg under en travers som hänger från Vasamuseets tak. Hon styr en specialbyggd anordning kopplad till en domkraft. Med anordningen kan hon greppa huvudet på bulten och försiktigt dra ut den – i rätt vinkel. Samtidigt som hon gungar i traversen,
- Så länge den gör som man vill så går det bra. Annars gillar jag att stå där ute. Den gungar lite. Det är mysigt.
Bultarna blir souvenirer?
Att byta alla bultar är inget som kan stressas fram. Anders Ahlgren tror det är realistiskt att hinna byta ungefär fem bultar per dag. Att byta bultarna är inte bara tidskrävande. Det kostar också pengar. Nu hoppas teamet få sponsring för att byta bultarna. De hoppas att arbetet ska kunna starta nästa år, 2011.
- Jag tror det kommer ta fyra till fem år. Om vi har tre personer som jobbar heltid med det så kan vi klara det, säger Anders Ahlgren.
Text: Anders P Näsberg