Livet ombord på flottans skepp var hårt. Det var trångt och sjukdomar spreds lätt till hela besättningen. Flera dog av sjukdom än i strid.

Amiral Fleming skriver i ett brev sommaren 1628:

"Sedan vi seglade från kalmar är trettio döda och ej mer än sju båtsmän och tolv soldater vid hälsa på mitt skepp. Min balber benämnd Mester Hans har legat tolv dagar sjuk av stark bensjuka och måste nu ligga där än och dö, vad man för honom brukat, det hjälpte inte."

Balber, eller barberare som det också kallades, var den sjukvårdskunnige ombord. Så här beskrevs barberaryrket på 1500-talet:

"Jag tillkallas allestädes, kan göra många
läkande salvor för att med nåd hela färska sår,
desslikes benbrott och gamla skador

Bota fransosen, sticka starren, släcka branden,och bryta ut tanden,
likaså barbera, tvaga och klippa, åderlåta också,
det gör jag gärna"

Om Vasa hade en barberare vet vi inte, men det skulle alltid finnas med en barberare på de stora skeppen i flottan.

Sjukdomar

Sjukdomarna hade andra namn än de har idag och vissa sjukdomar finns inte längre. Ofta sade man bara att någon hade sot, det kunde betyda nästan vilken sjukdom som helst.

Skörbjugg

Brist på C-vitamin kunde leda till en sjukdom som kallas för skörbjugg. Vitaminerna upptäcktes inte förrän på 1800-talet men på 1600-talet visste man ändå vad som hjälpte mot skörbjugg. "Och av skörbjugg tappar de tänderna. Jag har använt citroner så långt de räcker. Jag köpte hundra stycken av en holländare", berättar amiralen i ett brev till Axel Oxenstierna. Axel Oxenstierna var rikskansler på 1600-talet, man kan säga att det motsvarar dagens utrikesminister.

Straff från Gud

På 1600-talet hade man andra förklaringar till att man drabbades av sjukdom än vad vi har idag. Sjukdom var ett straff från Gud för att man inte levt på rätt sätt och det var med Guds hjälp som man kunde bli frisk igen. Men även 2 000 år gamla idéer om människokroppen levde kvar.

Fyra vätskor

Man tänkte sig att kroppen hade fyra vätskor - blod, slem, gul galla och svart galla. Vätskorna skulle vara i balans för att man skulle vara frisk. Sjukdom berodde då på att det var för mycket av någon vätska i kroppen. Behandlingen gick ut på att tömma kroppen på olika sätt. Det kunde vara lavemang, tappa kroppen på blod eller ge mediciner som framkallade svettningar och kräkningar.

Mediciner

De flesta mediciner gjordes av örter. Kunskapen om örters medicinska egenskaper har funnits i årtusenden. I En myckit nyttigh Örta-Book från 1628 står det hur dekokter och salvor för feber, magont och andra vanliga sjukdomar tillreds. Här finns också en del råd om hur man kan försöka bota pesten!

Citronmeliss

I örtaboken står det bland annat så här om örten citronmeliss eller hjärtansfröjd som den kallades:

fröjdar hjärtat och fördriver melakolin
gör en god anda, om munnen där med tvättas
är gott för tandavärk
hjälper sår att läka

Citronmeliss ansågs stärka hjärtat och bota den som var melankolisk, det betyder nedstämd eller deppig. Man trodde att den som var melankolisk hade för mycket svart galla i kroppen.

Lavendel

Idén om att dålig och stinkande lukt kunde vara orsak till sjukdom har gjort att lavendel har använts för sin goda dofts skull. Både blommor, blad och stjälkar innehåller garvsyra, som har en sårläkande verkan. En salva gjord på lavendel kunde strykas på infekterade sår.

Relaterat material