Både järn och svavel finns inlagrat i Vasas trä sedan tiden på sjöbotten, järnet i form av korrosionsprodukter från bortrostade bultar och kanonkulor, och svavlet i form av vätesulfid.

Järn kan på olika sätt påskynda nedbrytning av både träets cellulosa och konserveringsmedlet polyetylenglykol, PEG. Det är därför angeläget att undersöka om och hur järnet kan avlägsnas från vasaträ.

En metod som i samarbete med Institutionen för kemi vid Sveriges lantbruksuniversitet i Uppsala sedan 2002 utprövats och studerats i en mängd försök är järnextraktion med hjälp av så kallade komplexbildare.

Extraktion är en process där ett ämne avlägsnas från ett material med hjälp av ett lösningsmedel. I detta fall bortförs järn från vasaträ med hjälp av komplexbildarna EDDHMA (etyldiamin-N,N,-di(O-hydroxy-P-metylfenylättiksyra)) eller DTPA (dietylentriaminpentaättiksyra) i lösning. Dessa komplexbildare har förmågan att hårt binda järnjoner till sig.

Försök har visat att vasaträ genom behandling i EDDHMA- eller DTPA-lösning kan extraheras på järn i hög grad, över 80 % i flera fall. Graden av extraktion varierar med ett antal faktorer. Ek som är ett mycket tätt träslag är svårare att extrahera än furu som är mer poröst. Hur mycket järn som finns i träet och hur lättåtkomligt det sitter är också avgörande, liksom koncentrationen på komplexbildare, pH i lösningen och hur ofta den byts. Även under ideala förhållanden är järnextraktionen en mycket långsam process med årslånga behandlingar.

Under behandlingen extraheras även konserveringsmedlet PEG. Detta innebär att föremålen måste omkonserveras efter behandling. Omkonservering har främst gjorts genom ny PEG-impregnering följt av frystorkning, vilket är den metod som idag används vid konservering av nyutgrävt vattendränkt trä i största utsträckning . Resultaten så långt är goda. Järn har till stor del kunnat avlägsnas från föremålen. Vi tror att förutsättningarna för deras bevarande därmed har förbättrats. Föremålen har även återfått sin träkaraktär efter omkonserveringen.

Tester av andra metoder för såväl järnextraktion som omkonservering planeras i kommande projekt. Men även om metoder utvecklas och förbättras, kommer nya behandlingar alltid innebära påfrestningar på föremålen. I varje fall måste därför vinsterna med att avlägsna järn nogsamt vägas mot de risker och negativa effekter en behandling för med sig. Fortfarande återstår mycket arbete för att säkerställa såväl positiva som negativa effekter av järnextraktion och omkonservering.