Samarbetet mellan Vasamuseet och Sandvik beräknas pågå i drygt sex år. Planen är att byta ut tre bultar åt gången på ett och samma område och maximalt sex bultar per dag. Det övergripande målet är att ersätta cirka 1000 bultar per år.

Materialet i de nya bultarna används normalt inom den mycket krävande olje- och gasindustrinsom och klarar de allra mest krävande miljöerna.

Arbetet med bultbytet får inte ge upphov till några rörelser i skeppet som skulle kunna äventyra dess struktur, vilket gör det till en tidskrävande process.

Bultarna som nu byts ut sattes i skeppets befintliga bulthål på 1960-talet, där de ursprungliga bultarna rostat sönder. Men nu har alltså även dessa bultar börjat rosta sönder. Och rost kan vara direkt skadligt för träet.

- De har suttit i 50 år. Järnet som fälls ut är inte så bra för träet och de håller inte ihop skeppet så bra, säger Anders Ahlgren, ingenjör och projektsamordnare på Vasaenheten.

Designar egna verktyg

För att byta bultar på Vasa krävs det mer än en skiftnyckel. Skeppet är känsligt och det behövs skräddarsydda lösningar.

Anders Ahlgren har tillsammans med timmermannen Monika Ask och konserveringsteknikern Ove Olsen utvecklat lösningar på de problem som uppkommit. De har utformat egna verktyg, analyserat hur bultarna påverkar skeppet och utvecklat nya arbetsmetoder.

Kolfiber vs rostfritt

Två områden på skeppet förseddes under 2008 med provbultar. I det ena området fästes bultar i kolfiber. I den andra bultar i rostfritt stål.

Med olika mätningar kontrolleras om bultarna klarar av krafterna de utsätts för – och om skeppet påverkas av bultarna.

Efter att ha testat de olika materialen är det nu det rostfria stålet från Sandvik som blivit aktuellt.

- Det finns inga garantier att kolfiberbultarna håller mer än 40 till 50 år. De rostfria stålbultarna håller antagligen mer än 100 år, säger Anders Ahlgren.

Rostfria stålbultar är också ett miljövänligt alternativ, då det går att återvinna stål.

Har tagit fram en prototyp 

De nya bultarna har samma tvärsnittsarea som de gamla bultarna. Bultarna består av ett bultrör – en cylinder som förs in i borrhålet. Efter detta för man i sin tur in en gängstång i cylindern. Gängstången fäst med en mutter på insidan av skeppet. På gängstången sitter en konstruktion med en fjäder, som gör att det går att bestämma exakt hur hårt muttern ska dras.

Brutal metod

Att byta bultarna är inte en helt okomplicerad historia. Det mest tidsödande jobbet är att få ut den gamla bulten – och förbereda och föra in det nya bultröret.

- Vi kommer att tvingas ta till en brutal metod, så det krävs fingertoppskänsla, säger Ove Olsen, konserveringstekniker.

Den brutala metoden innebär att de måste rymma upp hålet, för att få bort rost och lera och andra oönskade rester. Den nya bultdiametern blir därför något större. Efter att bulthålet vidgats borstas hålet rent med en stålborste och dammsugs.

Innan bultröret dras in på plats sprejas hålet med ett fint moln med såpvatten, ett miljövänligt glidmedel.

- Det var glapp i de gamla bultarna, nu stärker vi upp. De här ligger dikt an i hålet. Vasa kommer bli stabilare, säger Ove Olsen.

Ett höjdarjobb

Till hjälp i arbetet har timmermännen traditionella verktyg som slägga, men de använder även borrhammare och specialkonstruerade verktyg.

Monika Ask, timmerman, står utanför skeppet i en korg under en travers som hänger från Vasamuseets tak. Hon styr en specialbyggd anordning kopplad till en domkraft. Med anordningen kan hon greppa huvudet på bulten och försiktigt dra ut den – i rätt vinkel. Samtidigt som hon gungar i traversen,

- Så länge den gör som man vill så går det bra. Annars gillar jag att stå där ute. Den gungar lite. Det är mysigt.