Ett gigantiskt pusselarbete
När Vasa hade bärgats återstod att lägga ett gigantiskt pussel. Inga ritningar eller samtida bilder fanns ju från tiden för Vasas bygge, så man fick pröva sig fram. Tusentals lösa trädelar plockades upp, konserverades och skulle nu få sin rätta plats. Större delen av akterskeppet var raserat , liksom galjonen i fören och övre däck. Från 1961 växte Vasa sakta fram till det skepp hon är idag. Träet i Vasa är i original till mer än 95%.
Förutom skeppet och äspingen består Vasamuseets samlingar av drygt 45 000 lösfynd. Föremålsposter görs tillgängliga för allmänheten allteftersom föremål fotograferas, dokumenteras och registreras i databasen.
Riggen
Idag visas Vasa riggad med de undre masterna. Så låg skeppen förvarade under vintern. Över undermasterna skulle två mastdelar till upp, märsstänger och bramstänger, men få av riggens övre delar finns bevarade från Vasa. Kanske togs de upp efter katastrofen och användes på ett annat skepp.
En fullriggad Vasa hade mätt 52 meter från köl till toppen på stormasten. De enkla "masterna" av metall på museets yttertak ger en uppfattning av skeppets fulla höjd.
Arbetet med rekonstruktionen av Vasas rigg började redan under det sena 1960-talet, då intendent Eva-Marie Stolt började reda ut hur Vasas komplicerade riggsystem såg ut år 1628. Med denna forskning som grund kunde Vasas rigg byggas upp igen 1992-1995. Arbetet leddes av riggexperten och sjökaptenen Olof Pipping. TV, radio och tidningar beskrev hur Vasa alltmer förändrades från vrak till skepp.
Riggarna använde totalt fyra kilometer specialtillverkat tågvirke. Först monterades bogspröt där den yttersta delen kompletterades med nytt material. Därefter monterades fockmasten och sedan stormasten. Innan den sex ton tunga stormasten sattes tillbaka lade Anders Franzén ett lyckobringande mynt på plats.
Mesanmasten (längst akterut) var den enda av skeppets master som inte fanns kvar. En ny mast, som fått ligga och torka i flera år efter avverkningen, sattes på plats i Vasa. Vant och stag, de rep som stöder masterna, kom upp. Riggningen fortsatte inför museipubliken och avslutades med att märsar (runda arbetsplatsformar längs upp i masterna) och eselhuvud (hållare för de övre masterna) sattes på plats.