Det var 1956 som vrakexperten Anders Franzén i samarbete med dykaren Per Edvin Fälting hittade Vasa utanför Beckholmen.

Anders Franzén hade då i två års tid letat efter vraket. Men just den här platsen hade han undvikit.

På en karta syntes nämligen en egendomlig puckel på platsen. En puckel som skulle bestå av sprängsten efter bygget av en torrdocka, Gustav V docka, som låg intill. Hittills hade han undvikit att söka där – för att slippa förlora draggar och lod bland stenarna.

Vasa hittas

Våren 1956 träffade Anders Franzén för första gången dykarförmannen Per Edvin Fälting. Det var av honom han fick han reda på att sprängstenen från dockbygget inte alls dumpats på den här platsen.

Mötet kom att bli början på deras samarbete med att hitta Vasa. Och redan samma år skulle samarbetet ge resultat.

Den 25 augusti sänkte Anders Franzén ner sitt propplod på sjöbottnen utanför Beckholmen. Propplodet, som han hade tillverkat själv, hade en hålpipa som kunde hugga ut provbitar ur trä.

Och han fick napp. En bit svart ek följde med lodet upp. Han gjorde om försöket, 20 meter därifrån. Han fick upp ännu en bit trä. Något stort låg under vattnet.

Den 4 september började marinen dyka på platsen, under ledning av Per Edvin Fälting. Redan första dyket hittade han ett stort vrak. Vraket hade två rader med kanonportar – och stod upp i leran.

Vraket visade sig vara nästan intakt. Snart stod det klart att det handlade om Vasa.

Anders Franzén började nu en övertalningskampanj för att bärga skeppet . Under hösten kunde man bärga fockmasten, skeppets främre mast. Men det skulle dröja ytterligare nästan fem år innan hela skeppet kunde bärgas.

Vasa lyfts – steg för steg

Under 1957 började man förbereda för bärgningen. Skrovet muddrades och skeppets yttre och inre började undersökas. Man bärgade fynd som ankare, skulpturer, galjonsfigur och en kanon.

Dykare spolade sex tunnlar i leran under Vasas skrov. I dessa tunnlar skulle senare stålkablar dras – som skulle lyfta Vasa ur sin grav med hjälp lyftpontoner vid ytan.

Torsdagen 20 augusti 1959 var det äntligen dags för första lyftet. Under ledning av Neptunbolagets bärgningsexpert Axel Hedberg lyftes Vasa långsamt från bottnen. Under hösten lyftes Vasa i 18   etapper till grundare vatten - från 32 till 17 meters djup. Dykningarna   fortsatte, och Vasa förbereddes för det sista och slutgiltiga lyftet.

Kreativa bärgningsförslag

Det var många som hade idéer om hur Vasa skulle bärgas. Den ena mer kreativ än den andra.

Ett förslag var fylla skeppet med pingisbollar. Luften i pingisbollarna skulle då få Vasa att flyta upp.

Ett liknande förslag var att fylla skeppet med kolsyreis – så skeppet skulle frysa till is. Skeppet skulle då flyta upp, då is är lättare än vatten. Metoden skulle förmodligen inte ha funkat – eftersom barlasten och träet vägde för mycket.

Ett annat förslag var att ”torrsätta” Vasa på sjöbottnen. Först skulle man täta skeppet med plast. Sedan skulle skeppet bogseras till Skeppsholmen, där man skulle bygga ett damm runt skeppet innan det togs upp på land.

Men man valde den beprövade bärgningsmetoden – med vajrar och flytpontoner.

Vasa flyter igen

Under ett och ett halvt års tid jobbade dykarna med att förbereda skeppet för den slutliga färden. Pluggar slogs in i de tusentals hål där det suttit bultar.  Kanonluckorna tätades och däcket rensades för att göra det lättare . Det största jobbet var dock att återbygga akterskeppet, som hade ramlat ner i dyn under åren på botten.

Den 24 april 1961 var det dags. Svensk och utländsk press var på plats. Liksom radio, tv och nyfikna ur allmänheten. Och klockan 9.03 stack de första delarna av Vasa upp över vattenytan.

Kraftiga länspumpar satte igång – och snart kunde Vasa flyta av sig själv.  Den 4 maj flöt Vasa in på egen köl i Gustav V docka på Beckholmen och placerades på en betongponton. Den ponton skeppet vilar på ännu idag.

Wasavarvet

I november 1961 öppnade Wasavarvet som var ett provisoriskt museum. Skeppet och alla fynden konserverades, som ett stort experiment. Inget liknande hade gjorts tidigare. Under 17 år sprutades Vasa med polyetylenglykol, PEG – en kemisk lösning som ersätter vattnet i sjödränkt trä för att undvika sprickor. Det nuvarande Vasamuseet öppnade 1990.

Se dykarbasen Per Edvin Fälting berätta om bärgningen i ett program på SVT från 1984.