Ombord på skeppet ger vi oss nu i kast med de vertikala bultar som förbinder skärstockarna till däcksbalkarna. Bultskallarna på väderdäck är mestadels täckta av greteverkets karmar som följaktligen måste demonteras. Ytan under karmarna är torr och sprucken, det är tydligt att inget konserveringsmedel har nått dit.
Robert på väderdäck, undertecknad på övre batteridäck.
Så här skulle skeppet se ut om det inte hade konserverats tänker jag, en mer autentisk färg och mindre plastig känsla, men långt ifrån den solida och täta träyta som en gång var Vasas. Förresten är det inget alternativ, konservering eller inte menar jag, utan konservering skulle Vasa sannolikt vara en stor sammanfallen timmerbröt som trots sin rätta träfärg inte vore något att bygga ett museum runt. Eftersom träytan ser så anfrätt ut pratar vi med konserveringsteknikern Ove som i sin tur kallar på Emma som är konservator. De ser inget behov
Under greteverkets karmar är trät torrt, mjukt och sprucket. Emma och Ove inspekterar.
av åtgärder ty att stryka P.E.G på ytan hjälper inte då den redan är torr. Dessutom förefaller trät, några millimeter under ytan, starkt och friskt. Däremot blir de glada av att få en yta på skeppet som är fri från P.E.G att ta prover ifrån.
Arbete i vertikalled.
Till en början slår vi ut bultarna för hand underifrån. Vår domkraft är nämligen inte avsedd för arbeten i vertikalled. Vibrationerna när vi använder släggan är emellertid så stora att vi försöker hänga upp domkraften vertikalt i stroppar från traverskroken. Det visar sig gå alldeles utmärkt, så där inte master och rigg är i vägen för traversen kan vi använda denna betydligt skonsammare metod. Att stå nedanför, på batteridäck, och arbeta uppe i ”taket” är förstås ett rätt så skitigt jobb, speciellt när man fräser och spånen snöar ned över en. Det är inte utan att man längtar tillbaka till de horisontella bultarna i skrovsidan.
På fredagen kommer blivande ingenjörer från Bromma gymnasium på besök för att få lära sig lite om ingenjörsarbetet bakom bultbytet. Som Vasaenhetens ingenjör faller det på Anders lott att ta emot dem. Att som ingenjör arbeta med ett gammalt regalskepp är väl inte den mest sannolika framtidsförhoppningen för någon av dessa studenter, men som exempel på den stora variation av arbetsuppgifter som öppnar sig för en ingenjör, torde Anders vara ett bra exempel.
Inger, en av våra skickliga och engagerade museiepedagoger, tar emot gänget uppe vid entrén och för ned dem till gradängerna på plan två där hon, på sitt sprudlande och inlevelsefulla sätt ger en översiktlig bakgrund om detta skepp. Det är intressant att tänka sig att vi förmodligen inte hade haft någon Vasa att visa upp om en ingenjör hade varit inblandad i dess tillblivelse. Eftersom de är omkring 50 personer så delas de in i två grupper. Det ena gänget tar Inger med på en guidad visning runt skeppet, medan den andra gruppen följer med Anders till
Demonstration på demo-modellen.
trämodellen av Vasas bordläggning som vi har ställt upp bredvid skeppet. Den är en schematisk rekonstruktion av en kvadratmeter av Vasas bordläggning med intimmer och används för att åskådliggöra bultbytet i detalj. Modellen har två bulthål, ett 22,5 mm i diameter i vilket det sitter en 60-tals bult som vi kan dra ut, och ett 28, 6 mm hål där vi kan dra in ett modernt bultrör. Robban och jag demonstrerar och berättar och Anders och Ove kompletterar. När det hela är klart byts grupperna av. Som avslutning ger Anders dem i uppgift att räkna ut vikten på ett bultrör med given längd, diameter och tjocklek. Han som vann får den oförställda glädjen att följa med Ove på en kort tur i skyliften. Både studenter, lärare och vi själva var nöjda med demonstrationen som säkert inte lär bli den sista.
Nu är nästan alla de bultar som är möjliga att byta, utan att montera ned saker som röst, däck och skulpturer gjorda på övre batteridäck. Det vill säga de som går genom bordläggningen. På insidan, i knän och däcksbalkar, sitter det också många bultar. Eftersom vi bara får byta var tredje bult i ett och samma intimmer åt gången så blir det en eller två i varje balk innan vi förflyttar oss till nästa. Vi måste ta det försiktigt så att det inte blir sättningar, låta trät vänja sig lite. Efter ett varv börjar vi om, det blir ca tre varv allt som allt. Första varvet inombords på batteridäck är nu klart. Bara ett par bultar kvar i balken längst fram.
Trångt vid balk 0.
De är mer än lovligt besvärliga eftersom de sitter så nära inpå det förliga skottets insida. Antingen tvingas vi montera ned skottet eller så sågar vi av bulten bit för bit allteftersom bulten slås ut.Kvar är också ett par bultar högst upp i styrplikten, ett utrymme som har väldigt högt i tak. Här måste vi ordna en slags byggställning på insidan.
Grodperspektiv i styrplikten.
Slutligen finns de vertikala bultarna som håller skärstockar och waterbord till däcksbalkarna. Bultarna inombords är korta och mindre komplicerade att byta än de som går genom bordläggningen. Eftersom vi inte kan använda domkraften för att dra ut bultarna så får vi slå ut dem med slägga eller borrhammare. De där, ack så korta men ändå vederkvickande, väntestunderna som personerna i skyliften och nere i bultverkstaden ibland kunde uppleva finns inte nu när vi byter inombords eftersom arbetet går så mycket snabbare. Men det ligger också en tillfredställelse i att avverka många bultar, att få slita lite.
Bultbyte i kajutan, trevligt med lite inredning.
På torsdagen flyttar vi in i kajutan som ligger i nivå med övre batteridäck. Här finns det några bultar kvar att göra. Mattorna som skyddar däcket mot slitage bres ut och med ens känns detta en gång så stiliga område ganska ombonat. När alla verktyg är på plats kan vi sätta igång. Vi börjar i aktern. Här måste vi in i ett av skåpen för att komma åt bultskallarna.
Bultskalle i garderoben.
Bultarna är lätta att slå ut men vid uppborrningen av ett hål visar det sig att det sitter en spik i hålet som vi inte kan hitta och dra ut. Eftersom vi har borrat på båda sidorna om spiken så går det ändå bra att slå in bultröret.
Robert bakom dörren och undertecknad i garderoben.
Sammanlagt åtta bytta bultar blir det i kajutan denna gång innan vi tar vårt pick och pack och förflyttar oss förut för att ge oss i kast med de besvärliga bultarna i balken längst fram.
I eftermiddags bytte vi bult nummer 500. Anders och Jenny från Infoenheten kom ombord för att filma och dokumentera händelsen. Eftersom vi, när endast fyra bultar återstod, befann oss vid det knä där den så
Åsa, Robban, Anders, Jenny och Ove.
kallade Beppebulten sitter – alltså den bult som programledaren för Hjärnkontoret var med och bytte, och som är en riktig kändisbult för alla barn – så blev det spontant så att vi valde att byta den 500:e bulten i just detta knä. Vi har inom bultgruppen pratat en hel del om vad vi ska göra för speciellt för att markera denna bult och kom fram till att vi ska göra en tidskapsel av den . Varje gång man hittar ett dolt utrymme bakom en lusning eller i ett bulthål så finns det en liten förhoppning om att någon av våra föregångare från 60-talet, eller varför inte från 1600-talet, ska ha lämnat oss ett meddelande. Men hittills har de tigit, våra kollegor från en annan tid. Nu lämnar vi i alla fall ett meddelande till dem som på 2200-talet kommer att byta dessa rör. Var och en av oss lägger in en liten sak i bultröret, ett minne, som förhoppningsvis återfinns när bultarna återigen är mogna för byte. Vi passar också på att skriva våra namnteckningar på röret.
Våra signaturer på ett bultrör, på så sätt kommer vi alltid vara ombord Åtminstone tills röret slås in i hålet och texten skavs av.
Hur känns det då undrar man kanske? Ja för min del känns det ingenting, kanske för att det är så väldigt många bultar kvar. Eller för att många av dem förmodligen är så oerhört mycket besvärligare än de vi hittills bytt och lägger ett ovisshetens täcke över alla känslor? Kanske är man helt enkelt allt för inne i sitt jobb för att kunna känna efter?
Där är vår tidskapsel! Vi konstaterar också att tre fingrar inte får plats i ett bultrör.
Jag kan tänka mig att bult nummer 2500 kommer att kännas mer. Halvtidsbulten som markerar nedförsbacken mot målet. Sista bulten lär förstås också bli en stor händelse. Så tänker man ju helt naturligt trots att erfarenheten av att slutpunkten för stora projekt sällan låter sig markeras så tydligt som man förväntar sig, sällan bli så euforiska som man drömt om. Kommer vi överhuvudtaget veta när vi byter sista bulten? Det känns som om det alltid kommer att finnas någon obytt bult kvar i Vasa. Hur bestämmer vi om en bult är för besvärlig att bytas och ska lämnas därhän?
Men alltnog, 500 bultar är ändå ungefär 10 procent av det beräknade antalet, och även om det är en milstolpe som egentligen inte betyder så mycket så förtjänas den att firas om inte annat så för allt det arbete som så många olika människor på museet, och på Sandvik, har lagt ned för att komma så här långt.
Bult 500!
Vi gör nu sista varvet runt övre batteridäck och eftersom det inte är så många lätta bultar kvar så tvingas vi ge oss på de besvärliga. Till dessa hör en bult ovanför fockröstet på styrbords sida. Styrbords sida är alltid besvärlig att arbeta på eftersom det är ont om utrymme för skyliften. Men just den här bulten går att nå ganska enkelt ändå. Att den sitter strax ovanför röstet är också bra eftersom röstet tjänar som en trygg hylla för verktygen.
Trångt för skyliften.
Annars är vi alltid väldigt försiktiga så att vi inte tappar verktyg. Visst spärrar vi av nedanför men man vet aldrig var föremålet tar vägen om det studsar på ett berghult. Fockröstet på den här sidan är inte av originalmaterial vilket också är bra eftersom vi då inte riskerar att skada originaldelar. Bulten ifråga sitter ganska nära röstets översida och bakom en jungfru, ett av blocken till de vant som stagar masten i sidled. Robban tvingas att slå ut bulten med spett och slägga från insidan. Något som går bra tills bultskallen på utsidan når jungfrun, där tar det stopp. Att försöka dra vantet och jungfrun åt sidan funkar inte trots att jag står på väderdäck och hjälper till. Det känns lite som att be om att få en mast i huvudet när man sliter och drar i vantet till fockmasten. Fockmasten är av originalträ och möjligen inte den mest hållbara masten i världen. Vi funderar en sekund på att slacka på vantet för att få förbi bulten men änden är fastbändslad och att släppa ett vant känns inte som något som vi ska ge oss på utan att konsultera personer inom enheten med större kunskap om fockmastens hållfasthet, eller personer med mandat att fatta beslut som i förlängningen kan resultera i att masten ramlar ned. Istället väljer vi att såga av bulten med tigersågen.
Kapning av besvärligt riktad bult.
Sagt och gjort, strax är bulten kapad. Robban kan slå ut det som är kvar av den varpå den nya bulten sätts in. Bredvid denna bult sitter en waterbordsbult . Sådana bultar är alltid långa och sitter alldeles under väderdäck. Bulten är vänd bak och fram med skallen på insidan. Så denna gång är det Åsa som får greppa spett och slägga och slå in den från utsidan. Vinkeln på hålet är sådan att spetten ligger an mot röstet vilket innebär att man tvingas använda korta spett som så att säga matas in, det ena efter det andra. Åsa kravlar upp på röstbrädan för att komma åt att arbeta
Klättring på fockröstet.
ordentligt. Det går inte bättre än att spettet fastnar på en kant inne i hålet vilket medför mycket arbete innan det äntligen lossnar och arbetet kan fortsätta.
I måndags kväll fick våra nyanställda guider gå ombord och lära sig mer om bultarbetet. Åsa, Robban och Ove demonstrerade det praktiska arbetet medan Anders berättade. Eftersom guiderna även skulle få lära sig mer om arbetet i skeppsverkstaden, och eftersom jag har arbetat en hel del med föremålsdokumentation så var jag stationerad i skeppsverkstaden och berättade lite om arbetet med lösföremålen där.
Åsa som, brukar ha roliga drömmar, drömde några dagar senare om hur guiderna tillfångatog Ove och släpade ned honom i skeppet samtidigt som de öppnade dockportarna och förhalade Vasa ut ur museet. Mån om skepp och Ove, och väl medveten om hur det gick sist Vasa försökte lämna Stockholm, kastade hon sig heroiskt i vattnet för att försöka simma ifatt skeppet innan det kantrade. Tyvärr vaknade hon när det var som mest spännande. Så om kidnapparna tog sig vatten över huvudet, eller om guiderna och Ove ännu seglar omkring på drömmarnas hav, det vet ingen. Förhoppningsvis drömmer Åsa fram en fortsättning på detta drama någon gång. Annars får vi ge oss till tåls till Hollywoodproduktionen "Lion of the Sea" blir verklighet. Denna famösa film lär ju ha en likartad handling även om man där inte stjäl skeppet i syftet att röva bort vår konserveringstekniker utan istället tycks ha det mycket mer seriösa målet att osedda smyga iväg med skeppet för att sänka det i bevarandesyfte.
Hur går det egentligen med Ove, guiderna och Vasa.
