För att bevara Vasa måste vi ständigt bygga upp vår kunskap och utvidga vår kompetens. Arbetet kräver att vi ständigt håller oss uppdaterade inom vitt skilda områden såsom skeppsbyggeri, träkemi och hållfasthet. Under drygt tre års tid har vi drivit forskningsprojektet En framtid för Vasa för att få bättre kunskap om nedbrytningen i skeppets trä. Vi har bland annat sökt svar på frågor kring hur snabbt nedbrytningen går och hur den påverkar skrovets styrka.
Ove Olsen tar ett borrprov ur Vasa. För forskning och analys är det ibland nödvändigt att ta prover ur skeppet.
En framtid för Vasa avslutades härom veckan med en internationell konferens på KTH i Stockholm – Shipwrecks2011. Ett hundratal delegater från hela världen samlades och utbytte erfarenheter om bevarandet av sjödränkt trä. Det talades om nedbrytning av cellulosa och lignin, om hur man kan extrahera järn och frätande syror ur trä, om nya konserveringsmetoder och mycket annat.
Provbit som genomgått behandling med EDMA, en metod för att få ut järn och syror ur träet.
Det är bara genom att ta del av kvalificerad forskning inom en rad olika områden som vi kan vara säkra på att vi har de rätta verktygen för att säkra Vasas framtid. För en museiman kan det kännas främmande att behöva sätta sig in i komplicerade kemiska samband och formler, men det går lättare när man vet att syftet är att bevara Sveriges mest älskade skepp!
Kemisk sammansättning i polyetylenglykol.
Forskningen inom En framtid för Vasa har i huvudsak bedrivits av Kungliga tekniska högskolan (KTH), Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), Innventia AB och Danmarks Nationalmuseum. Projektet har finansierats av Vetenskapsrådet, Stiftelsen strategisk forskning, Vinnova och Formas.
Nu sammanställs resultaten för att vi med utgångspunkt i forskningen ska kunna ta nästa steg i arbetet med att bevara Vasa.
