Amiral Fleming skriver i ett brev sommaren 1628: "Sedan vi seglade från kalmar är trettio döda och ej mer än sju båtsmän och tolv soldater vid hälsa på mitt skepp. Min balber benämnd Mester Hans har legat tolv dagar sjuk av stark bensjuka och måste nu ligga där än och dö, vad man för honom brukat, det hjälpte inte".

Balber, eller barberare som det också kallades, var den sjukvårdskunnige ombord. Så här beskrevs barberaryrket på 1500-talet:

”Jag tillkallas allestädes, kan göra många
läkande salvor
för att med nåd hela färska sår, desslikes benbrott
och gamla skador
Bota fransosen, sticka starren, släcka branden,
och bryta ut tanden,
likaså barbera, tvaga och klippa, åderlåta också,
det gör jag gärna"

Vad Vasas barberare hette vet vi inte, men en sådan skulle alltid finnas med på de stora skeppen i flottan.

Sjukdomar

Sjukdomarna hade andra namn än de har idag och vissa sjukdomar finns inte längre. Sot är ett gammalt namn för sjukdom, frossa betyder malaria och skörbjugg drabbas man av till följd av brist på C-vitamin.

Inte förrän på 1800-talet upptäcktes vitaminerna, men på 1600-talet visste man ändå vad som hjälpte mot skörbjugg. ”och av skörbjugg tappar de tänderna. Jag har använt citroner så långt de räcker. Jag köpte hundra stycken av en holländare”, berättar amiralen i ett brev till Axel Oxenstierna.

På 1600-talet hade man andra förklaringar till att man drabbas av sjukdom, än vad vi har idag. Sjukdom var ett straff från Gud för att man inte levt på rätt sätt och det var med Guds hjälp som man kunde bli frisk igen. Men även 2000-åriga gamla idéer om människokroppen levde kvar.

Man tänkte sig att kroppen hade fyra vätskor – blod, slem, gul galla och svart galla. De skulle vara i balans för att man skulle vara frisk. Om man blev sjuk berodde det på att man fått för mycket av någon vätska i kroppen.

Behandlingen gick ut på att tömma kroppen på olika sätt. Man kunde ge lavemang, åderlåta eller ge mediciner som framkallade svettningar eller kräkningar.

Mediciner

De flesta mediciner gjordes av örter. Kunskapen om örters medicinska egenskaper har funnits i årtusenden. I ”En myckit nyttigh Örta-Book” från 1628 kan vi läsa om hur man tillreder dekokter och salvor för feber, magont och andra vanliga sjukdomar, men också en del råd om hur man kan försöka bota pest!

Prova själv:

Gör din egen dekokt på citronmeliss

Citronmeliss kallades hjärtansfröjd för att den ansågs stärka hjärtat och bota den som är melankolisk – ett annat ord för nedstämd eller deppig.

I örtaboken från år 1628 står det att hjärtansfröjd

• fröjdar hjärtat och fördriver melankolin
• gör en god anda, om munnen där med tvättas (god andedräkt)
• är gott för tandavärk
• hjälper sår att läka

Det enda du behöver är färsk citronmeliss och vatten. Citronmeliss brukar kunna köpas i en vanlig mataffär. Häll lite vatten i en kastrull och lägg i några citronmelissblad. Låt det koka upp och dra sedan ned värmen så att det bara sjuder. Låt det sjuda i några minuter. Dra av kastrullen från plattan. Låt allt stå och dra i tio minuter. Smaka!

Om du har torkade blad ska de stötas i en mortel innan de läggs i vattnet.

Gör din egen lavendelsalva

Idén om att dålig och stinkande luft kunde vara orsak till sjukdom har gjort att lavendel har använts för sin goda dofts skull. Både blommor, blad och stjälkar innehåller garvsyra, som har en sårläkande verkan. En salva gjord på lavendel kunde strykas på infekterade sår.

• 10 gram ullfett (lanolin; finns att köpa på internet)
• 5 gram bivax (finns att köpa i konstnärshandel)
• 10 gram matolja
• 20 gram färsk eller 10 gram torkad och lavendel

Lägg ullfett, olja och bivax i en kastrull. Låt det smälta på svag värme. Lägg i den färska lavendeln. Den torkade lavendeln ska först stötas i mortel. Låt allt sjuda i tio minuter. Sila bort växterna och häll upp vätskan i en burk med lock. När det svalnar har det blivit en salva.