Stora mängder färg gick åt för att måla ett skepp av Vasas storlek. I inköpslistor och räkenskaper från Stockholms skeppsgård, där Vasa byggdes, omnämns inköp av ett tjugotal olika färgmaterial mellan 1605 och 1640. De flesta av dem hittas i pigmentproven från Vasa. Inköp av linolja, som var det enda tänkbara bindemedlet vid måleri och förgyllning utomhus, finns också upptaget.

Pigmentens tidigaste historia

Sedan urminnes tider har människor använt färger till olika slags målade bilder. De första färgerna skapades av jord, växter och kol. I det forntida Egypten användes växtfärger och mineral som ockra, umbra, malakit, azurit och auripigment. Under grekisk och romersk tid introducerades en del nya pigment i Europa, som mineralet cinnober och de syntetiskt framställda färgerna blyvitt, blymönja och den gröna färgen verdigris. Under medeltiden tillkom blytenngult och smalt. Under forntiden användes fettämnen och vaxer som bindemedel. Under medeltiden tillkom bindemedel i form av torkande oljor, främst linolja, gummi arabicum, hartser, äggtempera och olika limämnen.

Färgpigment man funnit på Vasa

Röda

Cinnober (vermillon) är en av de äldsta kända starka röda färgerna. Ursprungligen tillverkades den av mineralet bergcinnober. Redan före år 1200 fanns det dock i Europa en metod för syntetisk tillverkning med hjälp av kvicksilver och svavel. Nackdelen med cinnober att den kan svartna när den utsätts för ljus. I Sverige har cinnober använts sedan medeltiden.

Rödockra är en jordfärg som består av järnoxid mer eller mindre uppblandad i lera. Naturliga rödockror har använts sedan förhistorisk tid.

Järnrött framställdes genom glödgning och pulvrisering av vissa järnmalmer, som t.ex. blodstensmalmen hematit. Ofta användes biprodukter från gruvdrift.

Blymönja är ett starkt orangerött pigment som består av en komplex förening mellan bly och syre. Det har tillverkats ända sedan forntiden. Blymönjan har dålig ljusäkthet och svartnar när den åldras.

Krapplack är ett rött färgämne som sedan forntiden framställs ur krapproten. Även färgämnena alizarin och purpurin utvinns ur krapproten genom en speciell metod.

Brasil är namnet på en växt av arten Caesalpinia. Namnets ursprungliga betydelse var ordagrant ”röd”. Veden raspades och maldes, varefter ett brunrött eller blårött färglack framställdes. I Sverige har det varit känt sedan 1600-talet.

Gröna

Spanskgrönt, eller verdigris som ordagrant betyder grekiskt grönt, var det första syntetiska kopparpigmentet. Det tillverkades genom inverkan av ättika på kopparspån eller kopparplåtar. Efter ett tag bildades på plåtarna ett grönt pulver som sedan skrapades av. Pigmentet är giftigt och inte särskilt hållbart. I svenskt inredningsmåleri har det använts sedan 1500-talet.

Malakitgrönt är kanske det äldsta kända klart gröna pigmentet, och det framställdes genom malning av mineralen malakit. Pigmentet kunde också framställas på konstgjord väg, då med benämningen grön verditer,och utvanns t.ex. som biprodukt vid silverbrytning.

Gula

Gulockra får huvudsakligen sin färg från järnhydroxid. Ockra är ett samlingsnamn för jordpigment som utgörs av förvittringsprodukter av bergarter. Vid upphettning blir färgen mörkare och rödare. Ockror har betraktats som viktiga pigment sedan forntiden.

Blytenngult är känt sedan medeltiden, och består av en blytennförening. Pigmentet kunde framställas i många toner, alltifrån citrongult till rödgult. Blytenngult var vanligt i det medeltida kalkmåleriet i Sverige, och användes fram till 1830-talet.

Auripigment består av svavelarsenik, och är ett glimmerliknande mineral med en särskild lyskraft. Redan på 1300-talet tillverkades auripigment på syntetisk väg och färgen gick under namnet kungsgul. Troligen var framställningen nära kopplad till alkemisternas verksamhet. Färgen har ofta använts som ersättning för förgyllning.

Blå

Indigo omtalas redan i antiken. Pigmentet framställs ur blad från olika växter, bl.a. vejde som växer i Europa. Namnet kommer från indigobusken som växer i Ostindien. Färgens beständighet är inte stor, och den används därför vanligtvis inte utvändigt. Trots detta har färgen återfunnits i pigmentprov från Vasa.

Kopparblått framställdes ursprungligen av kopparhaltiga mineraler, och senare genom fällning av kopparsulfat. Pigmentet har dålig täckförmåga och är inte särskilt hållbart.

Smalt är blåfärgat glas som innehåller kobolt. Det blå glaset maldes och användes som färgpigment. Smalt tillverkades långt innan grundämnet kobolt upptäcktes på 1700-talet. Pigmentet har dålig täckförmåga.

Vita

Blyvitt är ett av de viktigaste pigmenten i Västvärldens målerihistoria. Det är också ett av de äldsta konstframställda pigmenten. Det tillverkades genom att ättiksyra fick inverka på metalliskt bly i närvaro av fuktig luft och kolsyra. Blyvitt har sedan antiken använts vid bottenfärgning på fartyg.

Benvitt består av krossade och malda ben från djur, och detta sätt att framställa vitt pigment har använts sedan urminnes tider.

Svarta

Kimrök var långt in på 1900-talet det vanligaste svarta pigmentet i Sverige. Kimrök är ett sotpigment, som framställs genom ofullständig förbränning av organiska material, som t.ex. björknäver.

Elfenbenssvart framställdes genom bränning av elfenben eller andra djurben, som först hade torkats och krossats.