År 1990 påbörjades undersökningar, ledda av konservator Peter Tångeberg, för att fastställa hur regalskeppet Vasa, byggt 1626–1628, var målat. 1600- och 1700-talens krigsfartyg kan liknas vid flytande träpalats. Aldrig, vare sig förr eller senare, har så omfattande arbeten i träskulptur utförts. Trots det har dessa skulpterade skepp aldrig intagit sin rättmätiga plats i konsthistorien och i vårt medvetande, och vår kunskap om deras färgsättning har varit knapphändig. Förklaringen är enkel. De har alla gått förlorade – med undantag för Vasa.
Skeppet är smyckat med nästan 500 figurskulpturer samt hundratals snidade ornament och arkitekturdelar. Skulpturerna utgjorde inte någon godtycklig dekoration, utan de ingick i ett noggrant utarbetat bildprogram. Syftet med utsmyckningen var att glorifiera den svenske kungen, Gustav II Adolf.
När Vasas skulpturer bärgades ur djupet var de täckta med lera och slam. Då de spolades rena framträdde vissa synliga rester av ytbehandlingen, men det var svårt att urskilja färger, i synnerhet som rester av målarfärg kunde förväxlas med sekundärt bildade röda och gula rostbeläggningar. På många skulpturer kunde dock tydliga rester av förgyllning iakttas. Den enorma uppgiften att bärga skeppet och att magasinera, ställa ut, katalogisera, konservera och restaurera de tusentals lösfynden, gjorde att färgundersökningarna sköts upp. På grund av resterna av förgyllning och genom de konstruktionsbilder som gjordes, uppstod den felaktiga uppfattningen att Vasas skulpturer varit praktiskt taget helförgyllda och placerade mot en blå brädklädsel.
Målad skulptur
Alltsedan egyptisk tid har både trä- och stenskulpturer målats, vilket även var fallet under den grekisk-romerska tiden och under hela medeltiden. Vad gäller den medeltida skulpturen finns goda kunskaper om förhållandet mellan form och ytbehandling, liksom om material, tekniker och mönsterformer. Vasas skulpturer kan stilmässigt föras till manierismen eller senrenässansen. De flesta skulpturer och sniderier från den här perioden har fått sin ursprungliga ytbehandling förstörd, och generella kunskaper om skulpturmåleriet från denna tid finns knappast i dag.
Studier av de skulpturer från tidigt 1600-tal som trots allt finns bevarade, framförallt i Nordtyskland och Skandinavien, och jämförelser med samtida marinmåleri visar dock tydligt att sniderier från tidigt 1600-tal var målade i många olika färger. En monokromi av det slag man föreställt sig för Vasas del, med helförgyllda skulpturer, existerade inte i det nordeuropeiska området förrän under senare delen av 1600-talet.
Den bildsnidare som av allt att döma har varit den ledande bland Vasas konstnärer, var nordtysken Mårten Redtmer. Ryggpositivet till den orgelfasad som han utförde för Storkyrkan i Stockholm, såldes på 1700-talet till Bälinge kyrka utanför Uppsala, där det ännu finns bevarat. Det är så pass välbevarat att det är möjligt att bilda sig en klar uppfattning om principerna för ytbehandlingen. Medeltidens polykroma tradition levde fortfarande. Huvudprincipen var att alla delar av ett ornament eller en figurskulptur skulle vara tydligt åtskilda från varandra. Ingen enskild färg tilläts dominera, och olika färger avlöste varandra symmetriskt. Förgyllningen hade som huvudsaklig uppgift att avgränsa och inrama ytor.
Färgundersökningar
I samband med uppförandet av det nya Vasamuseet 1989 blev frågan om analyser av tidigare färgprover från Vasas skulpturer åter aktuell. De prover som hade tagits av skulpturerna på 1960-talet, alltså innan dessa hade konserverats, visade sig omöjliga att använda. En avgörande fråga blev då om det skulle vara möjligt att ta nya prover på föremålen, fast de var konserverade med polyetylenglykol. Det visade sig vara möjligt, eftersom det framkom att färgrester fanns bevarade.
Kemiska analyser av färgproverna utfördes med elektronmikroskop av professor Unn Plahter vid Universitetets Oldsakssamling i Oslo. Sammanlagt har ett trettiotal skulpturer och ornament undersökts, och över 1 000 färgprover har analyserats. Många färgpigment har, efter att ha legat i vatten i över 300 år, förändrat utseende och blivit grå eller svarta. Rester av korroderade metaller och andra bilogiska processer har försvårat arbetet. Resultaten av de kemiska analyserna är trots det överväldigande och entydiga. I princip bekräftas den ovan nämnda uppfattningen om den aktuella epokens polykroma skulpturmåleri.
På figurernas hudpartier har enbart karnationsmåleri (hudfärg) återfunnits, bestående av blyvitt med järnröda färger eller cinnober. Skägg och hår var genomgående förgyllda med rent bladguld eller målade med gul färg, auripigment, ockra eller blytenngult. För övrigt har grönt, blått, vitt och framför allt olika röda färger använts, samt jordfärger, dvs. gulaktiga, rödaktiga och bruna färger. Färgpigmenten är oorganiska, med undantag för organiskt svart, organiskt rött och indigo. De delar av akterspegelns, låringsgalleriernas och galjonens brädklädsel som har undersökts visar genomgående spår av röd färg, troligen hematit. Det gäller även det klinkbyggda parti som löper längst med skrovsidan allra högst upp, närmast under relingen.
Flera av de analyserade proverna uppvisar en modellerande måleriteknik. Vissa detaljer var naturalistiskt målade, med såväl undermålning som s.k. modellering ”vått i vått” för att framhäva formen. Både graden av färgvariation och uppbyggnaden talar för ett avancerat måleri. Det är uppenbart att flera olika målare var i arbete, vilket syns på hur förekomsten eller avsaknaden av ett s.k. preparationsskikt varierar. Detaljer, som t.ex. variationer i utförandet av ansikten, kan också tolkas som att arbetet har utförts av flera olika konstnärer.
Arbetet med att undersöka Vasas färger har resulterat i att vi har fått en tydligare bild av hur den tidens stora örlogsskepp var målade. Undersökningarna har också bidragit till kännedomen om det nordeuropeiska skulpturmåleriet under 1600-talets första hälft.