Min allra första kontakt med skulpturerna från örlogsskeppet Vasa var på en utställning på Sjöhistoriska museet hösten 1959. Där visades ett urval av de skulpturer som dittills hade påträffats. De var mer eller mindre skamfilade och missfärgade, och jag förstod naturligtvis att skulpturerna knappast kunde se ut på något annat sätt efter hela 333 år på sjöbotten. Men jag funderade inte närmare på hur de möjligen skulle kunna ha sett ut när de prydde det nybyggda skeppet.
Min nästa kontakt med Vasas skulpturer var 1961. Undersökningarna av det nybärgade skeppet hade just börjat, och arkeologerna letade igenom utrymmena längst akterut där styrhytten och kajutan hade funnits. Många skulpturer och ornament som en gång hade prytt väggarna i dessa utrymmen hittades. De var alla mer eller mindre illa åtgångna. Plötsligt stötte man på en långsmal skulptur. Arkeologerna vände på den, och se, det glimmade av guld! Det var ett otroligt välbevarat dörröverstycke i form av en kunglig krona med tritoner och ymnighetshorn. I tritonernas hår och skägg och på deras stjärtar, liksom på kronan och ymnighetshornen, satt fläckvis klart skinande guld. Och det skulle visa sig vara äkta bladguld. Inga andra färgspår kunde ses. Guldspåren var helt dominerande, och bilden av dem fastnade på näthinnan. Flera skulpturer som hade kommit i dagen tidigare, t.ex. den stora skölden med Vasakärven, visade också tydliga spår av guld. Här kunde man dessutom se rester av röd färg.
Sommaren 1963 inledde dykarna den sista fasen av bärgningsarbetet. Man genomletade minutiöst botten kring den plats där Vasa hade legat. Merparten av de många figurskulpturer och ornament som en gång hade smyckat skeppet kom nu upp till ytan. De uppvisade en sällsam och fantasieggande figurvärld: krigare med vapen och rustningar av olika slag, romerska kejsare med mantlar och lagerkransar, lejonmaskaroner, kraftfulla gripar och heraldiska sköldar. Guldspår glittrade på flera ställen. Man tyckte sig också kunna se spår av vanliga färger, fläckar av blågrått, rött och gult. Men tyvärr, skenet bedrog! Det blågrå visade sig vara stelnad lera, och det röda och gula rester av sönderrostade spikar och bultar. Men det som glittrade och lyste som guld innehöll verkligen också, i de allra flesta fall, äkta bladguld. Röd färg kunde ses i lejonens vidöppna gap och på de romerska kejsarnas mantlar.
Vasas skulpturer hade väckts till liv igen efter en lång törnrosasömn, och blottades nu inför en hänförd omvärld. Man började så smått förstå att Vasa och andra samtida örlogsskepp inte bara hade varit krigsmaskiner, utan även verktyg för statsledningens politiska propaganda och uttryck för samhällselitens prestigetänkande. Men hur skulle Vasas skulpturer tolkas? Vad ville man ha sagt med skeppets skulpturer? Och vidare - var på skeppet hade de suttit? Frågorna var otaliga.
En vetenskaplig studie genomfördes för att tolka de olika skulpturmotiven, och ta reda på deras symboliska betydelse. Det stod tidigt klart att utsmyckningens huvudtema var att glorifiera Vasas byggherre, Gustav II Adolf. Man byggde i utsmyckningen upp en idealbild av kungen, och hämtade då inspiration och idéer från antik mytologi, romersk historia, Gamla Testamentets berättelser och den götiska historieromantiken.
Det fanns inga ritningar eller byggskisser av skeppet att tillgå. Inte heller fanns det några avbildningar av det färdiga skeppet. Arbetet med att återskapa Vasa måste därför utgå från skrovet och de tusentals lösdelar man hade funnit. Stor hjälp hade man av de många avbildningar i form av kopparstick och målningar som återger samtida holländska, engelska och franska örlogsfartyg.
Det var i synnerhet ett kopparstick – av ett fartyg som byggts i Amsterdam för franska flottans räkning – som kom att tjäna som underlag för Vasas restaurering. En målning på Rijksmuseum i Amsterdam visade ett likadant fartyg. Det var, precis som Vasa, byggt av en holländsk skeppsbyggmästare och antogs därför ha stora likheter med det svenska skeppet. Fartyget på målningen har blåmålad brädklädsel längs med akterkastellets och galjonens sidor, som bakgrund för förgyllda skulpturer och ornament. Det låg nära till hands att tänka sig att förhållandet hade varit detsamma på Vasa. Så befästes tidigt uppfattningen att Vasas skulpturer också hade varit helförgyllda och placerade mot en blå brädklädsel. När man nu använder sig av strikt vetenskapliga metoder för att analysera kvarvarande pigment, visar det sig att slutsatsen var felaktig. Projektet startade 1990 och pågick i tolv år under ledning av konservator Peter Tångeberg. Arbetet har förmedlat en bild av Vasas ursprungliga utseende som markant avviker från den tidigare, och huvudsakligen missvisande, bilden.
Låt oss kort klarlägga vilken roll färgerna spelade för skulpturerna, dvs. vilken symbolfunktion de hade. Vi kan som exempel ta det stora Vasavapnet, den regerande kungafamiljens vapensköld. Sköldens naturtroget snidade Vasakärve, den viktigaste detaljen i hela kompositionen, är förgylld i avsikt att särskilt framhäva den. Detsamma gäller kronan, som understryker Vasaättens kungliga status. Skölden stöttas av två bevingade putti, som här bör uppfattas som keruber, alltså himmelska väsen. De är naturtroget målade, men har förgyllt hår, vilket visar att det faktiskt rör sig om himmelska väsen, och inte vanliga dödliga av kött och blod. I ena handen håller de en olivkvist, som är grönmålad för att tydligt visa på dess symboliska funktion. Oliven representerar, enligt tidens bildspråk, freden. Tunga fruktknippen inramar hela skölden. Frukterna är naturtroget målade för att framhäva den symboliska innebörden, nämligen välstånd och rikedom. På så sätt samverkar olivkvistarna och frukterna med keruberna för att inför omvärlden basunera ut Vasaättens storhet och förträfflighet. – ätten som skulle bringa fred och välstånd till folket.