Hennes kanoner kunde slunga ut över trehundra kilo ammunition och när de blytunga kulorna lämnade mynningarna gick med ljudets hastighet. Om Vasa gått att segla hade hon med stor säkerhet varit ett av världens tyngst beväpnade skepp.

Vasa hade med sig 64 kanoner när hon gav sig av på sin jungfrufärd i augusti 1628, men åtta av kanonportarna stod tomma så det fanns plats för fler. På övre och undre batteridäck fanns sammanlagt 48 så kallade 24-pundare, kraftfulla kanoner som sköt drygt tio kilo tunga rundkulor som gick med ljudets hastighet när de lämnade mynningen. På övre däck stod mindre kanoner.

Kanonerna på var sida av skeppet kunde avfyra en bra bit över 300 kilo ammunition på samma gång – det är ungefär fyra gånger så mycket som hos många av dåtidens krigsfartyg. Vasa var tänkt att vara ett snabbt skepp med förmågan att ta sig ikapp fienden, och om hon gått att segla ordentligt skulle hon mycket väl ha kunnat vara Östersjöns största skräck.

Hellre såra än döda

Av skeppets tänkta besättning på drygt 440 man skulle 300 vara soldater. Målet med en sjöstrid på 1620-talet var för det mesta inte att sänka motståndarfartygen, utan det var att erövra dem och göra dem till en del av den egna flottan. Slag till havs på Gustav II Adolfs tid kunde börja som en storskalig strid mellan två flottor, men utvecklade sig för det mesta fort till ett antal olika småslag, ofta dueller mellan två skepp. Fartygen avfyrade sina kanoner mot varandra. Tunga rundkulor som slog igenom skroven skapade explosioner av träsplitter som kunde döda eller allvarligt skada många soldater och båtsmän. En del kulor var specialutformade för att skada master och segel, till exempel kedjelod och saxlod, och de användes för att motståndarfartyg skulle bli svåra att styra och inte kunna fly. Kanonerna kunde också laddas med träbehållare som var fyllda med muskötkulor och metallskrot som skulle skada så många människor som möjligt på en gång. Man ville hellre skada än att döda, eftersom en sårad man skulle uppehålla flera andra när de hjälpte honom.

För att undvika brand ombord klättrade båtsmän upp i riggen och blötte seglen och man såg till att ha blöta djurhudar till hands för att snabbt kunna släcka eldsvådor. 

Målet var att borda fiendeskeppet och erövra det. När fartygen låg sida vid sida tog sig den angripande sidans soldater över till fienden, beväpnade med yxor och pikar. Det var ofta början på ett fasansfullt blodbad.

Slaget vid Oliwa 

I slaget vid Oliwa i Polen november 1627 erövrade polackerna det svenska flaggskeppet Tigern. Två tredjedelar av Tigerns besättning på 210 man dog i striden. En av dem var den svenske viceamiralen Nils Göransson Stiernsköld. Det sägs att han träffades av muskötkulor, både i ryggen och i halsen, men att han trots det fortsatte att slåss. Till slut slet en kula av Stiernskölds vänstra arm och han dog strax efteråt. Befälhavaren på den polska sidan, amiral Arndt Dickman, dödades också i slaget efter att ha träffats av en kanonkula.

De brutala sjöstriderna på 1600-talet var inget för veklingar.

Visa mer

Relaterat material