På bara några minuter vändes glad feststämning till vattenfylld katastrof. Det var den 10 augusti 1628 när det som skulle vara Östersjöns mest fruktade krigsskepp, Vasa, gick under i Stockholms ström, inför öppen ridå och storpublik.

Det var sen eftermiddag när det äntligen var dags. Det nybyggda Vasa låg förtöjt nedanför slottet Tre Kronor. Kajen var packad med nyfikna åskådare. Vattnet i huvudstaden vimlade av småbåtar som på nära håll ville följa hur den mäktiga krigsmaskinen gled ut från Stockholm.

Besättningen hade fått ta med sig anhöriga eftersom det var skeppets jungfrufärd. Tanken var att fruar och barn skulle stiga av vid Vaxholms fästning, innan det bar av till sommarflottbasen på ön Älvsnabben i Stockholms skärgård. Där skulle man invänta vidare order för vidare färd mot det blodiga kriget mot Polen.

När befallningen om avsegling till kriget väl kom var tanken att 300 soldater skulle tas ombord; tillsammans skulle de utgöra två tredjedelar av Vasas besättning. Men soldaterna kom aldrig att sätta sin fot på Vasa.

Katastrofen

Vasa drogs med hjälp av ankare långsamt genom vattnet. När skeppet till slut var utanför Tranbodarna, vid nuvarande Slussen, hissades fyra av Vasas tio segel. Kanonportarna var öppna och det sköts salut.

Vasa hann seglade i omkring femton minuter, sedan gick allt fort. En kastvind fyllde seglen och Vasa började kränga, men hon reste sig till slut upp igen. Så kom ännu en kastvind, den var starkare och skeppet fick så kraftig slagsida att vattnet kunde forsa in genom de öppna kanonportarna på nedre batteridäck. Snart började Vasa sjunka.

Kalabaliken var stor ombord. Många ur besättningen kastade sig i vattnet. Inom kort stod skeppet på bottnen på 32 meters djup. Masterna stack upp ovanför vattenytan och många av de som varit ombord grabbade tag i dem. Andra fiskades upp av alla småbåtar som på nära håll hade följt Vasas skakiga tur. En del fick tag i flytgods som trillat från fartyget, det var dessutom inte mer än 120 meter till land.

De flesta av de som var ombord överlevde när Vasa sjönk, men ett trettiotal dog. De flesta av de omkomna var människor som var kvar inne i skeppet när det började sjunka och inte kunde ta sig ut.

Överlevande och döda

Det finns inga bevarade besättningslistor för Vasa, men vi vet namnen på flera av dem som överlevde katastrofen. En var skeppets kapten, Söfring Hansson. Han ska ha lämnat Vasa sent, fastnat i rep från en av masterna och dragits ner under vattenytan i sina tunga, våta yllekläder. Till slut tog han sig upp och räddades.

Viceamiral Erik Jönsson överlevde också, men det hängde på ett hår. Han hade tagit sig ner på batteridäcken för att försäkra sig om att kanonerna var ordentligt fastsurrade när Vasa krängde första gången. Jönsson träffades i huvudet av en trälucka när han försökte ta sig upp. Han räddades, men blev svårt skadad och låg ett tag för döden.

En av dem som dog på Vasa var kapten Hans Jonsson. Han tillhörde flottans mest erfarna befälhavare och var ombord som gäst eller kanske rådgivare.

Sent på kvällen efter katastrofen ljöd huvudstadens kyrkoklockor i själaringning för de som dog när Vasa drogs ner i djupet. Tre känslor präglade kanske Stockholm mer än något annat: sorg, ilska och förvåning.

Vasa – ett felbygge

Mannen som drog igång bygget av Vasa, Henrik Hybertsson, var en erfaren och ansedd skeppsbyggmästare, men i Sverige på 1620-talet använde man sig inte av ritningar när man konstruerade skepp och det fanns inga matematiska modeller som kunde användas för att beräkna hur stabila olika skrovformer var. Så kallade omkullseglingar skedde då och då.

När det gäller Vasa var den del av skrovet som låg under vattenytan för liten i förhållande till den som låg över. Övre och undre batteridäck var kraftigt förstärkta med grova, tunga träbalkar för att skydda mot kanonkulor. Riggen (master, rep med mera) var också mycket tung. Viktfördelningen blev fel; Vasa var övertungt och minst sagt instabilt.

Att kapten Söfring Hansson lät kanonportarna stå öppna när Vasa gav sig av var ett ödesdigert beslut – om de varit stängda hade inte vattnet kunnat forsa in som det gjorde, och skeppet nog kunnat tas iland. Men det är uppenbart att Vasa inte var sjöduglig.

Visa mer

Relaterat material