Här slet människor från olika länder från soluppgång till solnedgång, sex dagar i veckan. I sotiga smedjor, som bultslagare eller stenhårt arbetande timmermän. Välkommen till Vasas födelseplats, Skeppsgården i Stockholm.

När Gustav II Adolf bestämde sig för att bygga det mäktiga Vasa var platsen för där det hela skulle ske självklar: Skeppsgården i Stockholm. Det var landets största varv men också en av de absolut viktigaste platserna för svensk militär. Här skulle flottans skepp underhållas och repareras och nya fartyg byggas när den svenske kungen skulle förverkliga sin stormaktsdröm.

Vakthunden på andra sidan bron

Skeppsgården låg på Skeppsholmen, det som idag går under namnet Blasieholmen. Det var en ö på den tiden och för att ta sig dit till fots fick man gå över en träbro som gick över Näckströmmen, ett tjugo meter brett vattendrag som idag är borta sedan länge. I ett enkelt rödmålat porthus, som man kom fram till direkt efter att ha passerat bron, höll någon av profosserna till. Det var en sorts ordningsmän och de skulle bland annat kontrollera alla som var på väg till eller på väg från Skeppsgården, eftersom det var mycket viktig militär mark.

Straffarbete i smedjan

Fick man passera var man snart inne på själva Skeppsgården. Ett fascinerande skeppsbyggarsamhälle på den klippiga ön låg framför en. Med sten och timmer byggnader i olika storlek, ofta med gräs på taket. Under åren som Vasa byggdes arbetade omkring trehundra personer här, och det gjorde det till en av landets största arbetsplatser.

På den östra stranden föddes skeppen. Från stapelbäddar i trä byggdes skroven upp av timmermän, sågare och borrare. Runt ön fanns träkajer där skepp låg förtöjda. Men på Skeppsgården vimlade det också av magasin och verkstäder. I smedjan verkade olika typer av smeder när sådant som ankare, järnbultar, beslag och verktyg skulle tillverkas: grovsmeder, spiksmeder och ankarsmeder – ankarsmedsmästaren var en av Skeppsgårdens mest ansedda och högst betalda personer. Smedjan var den största verkstaden på ön och dörrarna till den stod nästan alltid öppna. Fönstren var igensotade och de starka skenen från de öppna eldstäderna och de glödande metallstyckena på städen var mycket påtagliga. Smedjan hade fem skorstenar och de tunga blåsbälgarna som användes för att hålla igång elden sköttes med ren muskelkraft, ofta av straffångar som var fastkedjade i hals- och fotjärn. Klensmeden, som tillverkade mindre föremål som krävde stor precision, till exempel lås och gångjärn, hade sin egen smedja.

Internationell arbetsplats

Här vimlade det också av andra hantverkare med sina egna verkstäder: svarvare, blockmakare, bildsnidare som skulle tillverka skeppens skulpturer, målare, snickare, segelsömmare och mastmakare. Här fanns också en tjärsjudare, en glasmästare och en kompassmakare.

Det var en internationell arbetsplats där mer än tio olika nationaliteter arbetade sida vid sida sex dagar veckan, från soluppgång till solnedgång. Svenskar, danskar, tyskar, fransmän, skottar och holländare med samma mål för ögonen: bygga nya skepp till Sveriges flotta. Reparera dem som redan fanns. Över träbron till ön kom ständiga leveranser av sådant som trossar från de två repslagarbanorna på Ladugårdslandet (nuvarande Östermalm). Från vattnet anlände fraktbåtar i strid ström, både svenska och utländska, med virke, järn, hampa och segelduk i lasten.

Slottet Tre Kronor låg bara några stenkast därifrån. På perfekt avstånd för kungen, om han var hemma, att övervaka bygget av sitt drömskepp Vasa.

Visa mer

Relaterat material