En stad med betande får på hustaken. Med trånga, stinkande gränder där människor delade på gatuutrymmet med kor, grisar och höns. Där tron på troll och vättar fortfarande var utbredd, och där mordfrekvensen var uppemot 50 gånger högre än idag. Låter det absurt? Det var vardag för stockholmaren år 1628.

Stadsbilden från Stockholm på 1620-talet skulle antagligen verka rätt kaotisk för en modern människa. De flesta gator var krokiga och smala. På de ofta gräsbevuxna hustaken kunde får och getter beta och ibland odlades korn och havre där. Det fanns ingen gatubelysning och att gå i Stockholm om natten 1628 måste nästan ha varit som att försöka ta sig fram i en beckmörk skog.

Husen hade små fönster som inte släppte in eller ut mycket ljus, och var ofta två eller tre våningar höga. En del var byggda i tegel, men trähus var vanliga. De allra flesta av de stenpalats, som senare under 1600-talet skulle börja ploppa upp på allvar, hade ännu inte börjat byggas. Folk från utlandet som besökte Stockholm slogs ofta av de höga vita skorstenarna; de var byggda så för att minska brandrisken. Slottet, Tre Kronor, var mycket synligt och det beskrevs som praktfullt men gammalmodigt. På vattnet nedanför slottet låg hundratals skepp förtöjda.

Det bodde inte många i Stockholm på 1620-talet, omkring 10 000 människor – det är ungefär lika många som i dagens Gislaved. De flesta höll till på Stadsholmen, i nuvarande Gamla stan, och de trängdes med flera tusen kor, grisar, getter och höns. Stadsmurar omgav fortfarande stora delar av Stockholm.

Samma år som kontraktet om bygget av Vasa skrevs under, 1625, totalförstördes ungefär en femtedel av Stadsholmen, de sydöstra kvarteren, i en våldsam eldsvåda som kallats ”Den stora vådelden”. När området byggdes upp igen fick det prägeln av för sin tid modern stad snarare än primitivt medeltidssamhälle. Gatorna gjordes raka, husen blev större och byggdes i sten. Stockholm fick sin första paradgata, Stora Konungsgatan (nuvarande Stora Nygatan).

Idag är större delen av staden Stockholm från år 1628 borta.

Smuts och stank

Det var en smutsig stad. Gatorna var ibland kullerstensbelagda, men var ofta bara av lera och jord och vid stor nederbörd kunde de förvandlas till lervälling. Avfall kastades ogenerat ut genom fönstren. Stanken från de så kallade hemlighusen, de enkla dassen med sina grävda latringropar på bakgårdarna, var kännbar, speciellt när det var varmt eller regnade.

Folk tvättade sig sällan och det påstods att för mycket renlighet kunde orsaka många svåra sjukdomar. Tandhälsan var dålig och ett ”Stomatol-leende” med kritvita tänder lär ha varit ovanligt. Så mycket vanligare med ruttnande tänder och dålig andedräkt.

Mat – stor skillnad på hög och låg

Det bjöds sällan på några gourmetmiddagar i de för det mesta mycket enkla Stockholmshemmen. Gröt tillhörde den absolut vanligaste maten, liksom bröd, hårt eller mjukt. Smör var lyx för många, i stället smaksattes brödet ofta med smält djurfett tillsammans med lök och kryddor. Torkade bönor var en vanlig rätt. När det åts kött var det nästan aldrig färskt. I stället rökte man det, torkade eller saltade det, för att kunna bevara det längre. Fisk åts oftare. Det var inte alltid metspö användes som fångstredskap. Ibland smörjde man in händer och underarmar med olika blandningar – en bestod av kamfer, vetemjöl och ister som blandats med olja. Så stoppade man ner händerna i vattnet, väntade på att något under ytan skulle få vittring på smeten man smörjt in sig med och grep tag i fisken när den kommit tillräckligt nära.

Då åt fint folk desto mer varierat. Vid hovet var det vanligt att en måltid kunde bestå av trettio rätter, var det riktig fest kunde det handla om hundra. Köttkonsumtionen var betydligt större vid de rikas bord än i de enkla Stockholmshemmen, och efterrätter av choklad eller marsipan var vanliga. Omelett med körsbär, lax med körsbärssås och stekt kyckling fylld med persilja är tre exempel på maträtter från 1600-talets Sverige.

Skillnaden mellan hög och låg var mycket synlig i den tidens Stockholm, inte minst när det gäller vad man åt.

Döden och vidskepelsen – ständigt närvarande

Livet var inte direkt någon dans på rosor för den vanliga stockholmaren modell 1628. De flesta var hantverkare eller höll på med handel, men fattigdomen var mycket utbredd. Det vimlade också ofta av soldater och båtsmän på gatorna, eftersom Stockholm var Sveriges militära centrum.

Dödliga sjukdomar härjade ständigt; bland annat drabbades staden av tre pestepidemier enbart under 1620-talet (1623, 1626 och 1629) och tusentals människor dog. Medelåldern var troligen bara strax över trettio år och barnadödligheten mycket hög.

Möjligen hjälpte en stark gudstro när döden ständigt lurade bakom hörnet. Lagen sa att alla svenskar måste tillhöra den lutherska statskyrkan. Sverige var ett kristet, protestantiskt land där andra religioner var totalförbjudna. Men det var långt ifrån bara Gud man trodde på. Tron på troll, hustomtar, lyktgubbar och andra väsen var utbredd. Det finns exempel från 1600-talets Sverige där kvinnor ställdes inför rätta för att ha fött barn åt ”Älvakungen”.

Att kalla dåtidens stockholmare skrockfulla är en underdrift. Tron på så kallade järtecken, alltså olika typer av omen, ofta illavarslande, var mycket utbredd. Visade sig en stor komet var det ett tecken från Gud om kommande kval som krig och pestepidemier. Såg man ”fegljuset”, ett sorts oförklarligt sken, förebådade det att någon i det närmsta området skulle dö. Hade man oturen att se det märkliga skenet på en tom plats på kyrkogården skulle man själv snart ligga begravd där.

Gudstro, och inte minst gudsfruktan, blandades med gammal folktro som ofta bekämpades nitiskt av kyrkan.

Våldets Stockholm

Stockholm var på 1620-talet en oerhört mycket våldsammare stad än dagens svenska huvudstad. Mordfrekvensen, det dödliga våldet, låg 2014 på cirka 0,9 fall per 100 000 invånare i Sverige. I Stockholm i början av 1600-talet var siffran omkring 50 gånger så hög.

När Gustav II Adolf var kung stötte de ihop, berusade män i olika åldrar. På Stockholmskrogar som Fyra remmare, Bennicks källare och Svanen. Ställena var oftast små, med enkla, skamfilade träbord, och där den enda belysningen var illaluktande och rökiga talgljus och tranoljelampor. Öltunnan stod ofta i centrum, och från den skopades det hela tiden upp i trästop. Starkare drycker stod också högt i kurs. Det var ett samhälle där det dracks mer än mycket. Där männen mycket ofta var beväpnade, med värjor, yxor och annat. Och framförallt, där den egna hedern var viktigare än det mesta annat. Blev man förolämpad, kallad skälm eller något annat som sågs som kränkande, sa hedersbegreppet att man skulle stå upp, och om det behövdes: slåss för sin sak. Några hastigt fällda glåpord kunde blixtsnabbt leda till ond, bråd död.

En stor del av mördarna i Stormaktstidens Stockholm var enkla soldater: unga män med låg status, som ofta var ute och rörde sig i kroglivet och som var beväpnade större delen av dygnets vakna timmar.

Det fanns också en annan syn på människoliv än idag. Krigen och alla utskrivningarna av knektar och båtsmän, med vetskapen om att de flesta av dem skulle dö i fält, färgade folk. Ett människoliv värderades inte lika högt som idag. Något som slår en, när man läser domprotokoll från 1600-talets Sverige, är att mördare så pass ofta kom undan, trots att lagen sa att straffet var döden. De kunde ibland köpa sig fria, betala en stor penningsumma till offrets anhöriga om de hade ekonomiska möjligheter till det, och sedan var allt avklarat. När fattigdomen var så utbredd var det fullt naturligt att en båtsmansänka med barn hellre krävde att hennes mans mördare skulle ge henne 300 daler (den myntenhet som gällde i Sverige då) och en ny klänning än att den skyldige halshöggs.

Risken för en tjuv som stulit fem silverskedar att avrättas var troligen större än för en mördare i 1620-talets Sverige. Samtidigt kunde fem silverskedar betyda oerhört mycket, hundratals år innan prylsamhället växte fram.

Visa mer

Relaterat material