Iförda gummikläder och nyvaccinerade mot tyfus och gulsot steg arkeologerna ner i det meterhöga, svarta slammet på Vasa i maj 1961. När de var klara fem månader senare hade de tagit till vara över 30 000 fascinerande föremål från 1600-talets stormakts-Sverige.

Efter att Vasa åter sett dagens ljus den 24 april 1961 tömdes skeppet på vatten med hjälp av tre väldiga pumpar. Arbetet skulle hålla på i tio dagar och medan det pågick jobbade dykare med att gå igenom Vasas skrov och täta läckor i det.

Den 4 maj bogserades Vasa, flytande på egen köl, till Gustav V:s torrdocka på Beckholmen. Där ställdes hon på en specialbyggd betongponton.

Arkeologerna intar scenen

Mycket snart klev arkeologerna ombord på 1600-talsskeppet. De leddes av Per Lundström, senare chef för Sjöhistoriska museet. Han hade satt ihop ett team som bestod av tio arkeologer, en fotograf och en tecknare. Alla vaccinerades mot ett antal sjukdomar, bland annat tyfus, gulsot och stelkramp, innan de gick ombord. Detta eftersom det fanns en oro för att det kunde finnas alla möjliga typer av farliga bakterier i det svarta slam som täckte stora delar av skeppet.

Iförda galonkläder började teamet sitt arbete på Vasa. Alla fynd dokumenterades noggrant. De fick speciella nummer och det beskrevs noggrant var i skeppet de hittats innan de placerades i vattenfyllda tankar och kar; där skulle de ligga innan det var dags för konservering.

Utgrävningen höll på i fem månader och arkeologerna arbetade under stark tidspress eftersom skeppet skulle vara tömt på fynd innan vintern gjorde sitt intåg. Vasa besprutades hela tiden med vatten med hjälp av sprinklers som var igång dygnet runt, för att undvika att träet torkade och ändrade form. Det gjorde att det var som att arbeta i konstant regn för arkeologerna.

Under de fem månaderna tillvaratog Per Lundströms team över 30 000 föremål från Vasa. Det var sådant som kanonlavetter, sjömanskistor som ännu var packade med kläder och annat, omkring 4 000 mynt, rester av de sex segel som inte hissats på Vasas jungfrufärd, tunnor med bland annat ben från torkat kött och rester av gryn, ankarkablar, brädspel, tallrikar och mänskliga kvarlevor. Dessutom skulle 120 ton ballaststenar flyttas.

Fortsatta dykningar långt in på 1960-talet

Dykningarna ner till Vasas förlisningsplats höll på i flera år efter den slutliga bärgningen i april 1961. Fram till 1967 hittades mängder med nya fynd nere i djupet. Ett var Vasas esping, en öppen båt som bland annat skulle användas för transporter till och ifrån skeppet.

Visa mer

Relaterat material