Redan dagen efter att Vasa gick under började riksrådet söka efter skyldiga, men ingen skulle någonsin straffas för en av stormaktstidens största skandaler. Kanske för att sanningen hotade Sveriges absoluta maktelit.

Att det storslagna Vasa sjönk efter bara en dryg kilometers seglats var ett fiasko av stora mått och strax efter förlisningen fängslades skeppets kapten, Söfring Hansson. Dagen efter olyckan, den 11 augusti 1628, förhördes Hansson av riksrådet. Han svor på att besättningen varit nykter och kanonerna ordentligt fastsurrade; hade de inte varit det kunde det ha varit en starkt bidragande orsak till att Vasa sjönk. Hansson fick redogöra för vilka order han gett under Vasas jungfrufärd, dessutom sa han att skeppet varit alltför rankt under seglatsen.

Den 12 augusti skickade riksrådet en första rapport till Gustav II Adolf, som var med armén i Preussen, upptagen av kriget mot Polen. Det ligger nära till hands att tro att kungen blev rasande och krävde att de skyldiga skulle straffas.

Viceamiralen som teg

En speciell rannsakningskommission på 17 man sattes ihop. Den bestod av riksråd och högre officerare och leddes av Gustav II Adolfs halvbror, riksamiral Karl Karlsson Gyllenhielm.

Den 5 september var det dags för förhör på slottet Tre Kronor i Stockholm. Delar av protokollet är försvunnet, men vi vet namnen på flera män som stod inför kommissionen den dagen. Några var överlevande befäl från Vasa. De fick alla frågan om de känt till att skeppet var rankt och om de hade några åsikter kring barlasten (alltså den tyngd som placeras i botten av ett fartyg för att stabilisera det; i Vasas fall handlade det om 120 ton sten). Det kanske viktigaste förhöret var det med skepparen Jöran Matsson, som var ansvarig för just barlasten på Vasa. Matsson sa att han stoppat in så mycket barlast som det bara gick. Sedan berättade han om något minst sagt uppseendeväckande: kapten Söfring Hansson hade månaden innan avsegling låtit genomföra ett stabilitetsdemonstration. En av flottans absolut mäktigaste män, viceamiral Klas Fleming, hade varit på plats. Demonstrationen gick ut på att trettio män fick springa från ena sidan av Vasa (som låg vid kaj) till den andra, och efter bara några vändor krängde skeppet så kraftigt att risken var stor för att det skulle kantra. Fleming ska ha sagt ”Om Hans Majestät ändå vore hemma!” – men han berättade inte för Gustav II Adolf om det oroväckande han sett. Kanske på grund av rädsla; kungen hade flera gånger skrivit till Fleming och uppmanat honom att få iväg Vasa – en större ombyggnad av skeppet för att göra det stabilare skulle innebära kraftiga förseningar.

Kungen godkände måtten

Under förhören blev det allt tydligare för kommissionen att varken barlasten eller lösa kanoner låg bakom förlisningen. De flesta vittnesmål pekade i samma riktning: Vasa var felkonstruerat. Den del av skrovet som låg under vattenytan var för liten jämfört med den som låg över; det gjorde skeppet övertungt och mycket instabilt.

Skeppsbyggmästaren Henrik Hybertsson var mannen som drog igång bygget av Vasa. Men han blev svårt sjuk redan 1626 och tvingades dra sig tillbaka (Hybertsson dog 1627, mer än ett år innan Vasa gav sig av på sin jungfrufärd). Mäster Henrik ersattes sommaren 1626 av sin assistent Hein Jakobsson, och Jakobsson förhördes av kommissionen den 5 september 1628. En given fråga var varför skeppet var felkonstruerat. Hein Jakobsson sa att han byggt det efter ”den specifikation” han fått av Henrik Hybertsson. Samtidigt berättade han att han breddat skeppet en aning (cirka 42 centimeter), något som tyder på att Jakobsson ändå kände osäkerhet när det gäller Vasas mått. I praktiken la Hein Jakobsson skulden på Henrik Hybertsson.

Mäster Henriks affärspartner, köpmannen Arendt Hybertsson, förhördes också. Han hade varit en nyckelperson under hela Vasa-projektet och han berättade att kungen godkänt skeppets mått och utseende. Ett obehagligt dilemma seglade nu upp för kommissionen: om skeppsbyggarna fälldes var risken stor för att också Gustav II Adolfs namn skulle svärtas ner.

Därför är det kanske inte så överraskande att ingen straffades för Vasas förlisning. Katastrofen verkar inte heller ha påverkat någon av de inblandades karriärmöjligheter. Kapten Söfring Hansson, som uppenbarligen känt till att Vasa var farligt att segla och som tagit ett ödesdigert beslut när han låtit skeppet segla med öppna kanonluckor, hade en mycket lyckad yrkesbana i den svenska flottan. Hein Jakobsson var ytterst framgångsrik som skeppsbyggare innan han drog sig tillbaka 1638. Viceamiral Klas Fleming befann sig utomlands och förhördes aldrig av kommissionen. Den döde Henrik Hybertsson var den som indirekts gavs den mesta av skulden. En passande syndabock som inte kunde försvara sig.

Visa mer

Relaterat material