Studier av de skelett som hittades på Vasa när hon bärgades berättar om personerna som dog ombord och ger en djupare förståelse av Vasa och hennes samtid.
Ungefär trettio personer dog när skeppet Vasa förliste på sin jungfrufärd i augusti 1628. Vilka de här människorna var går inte att veta, bara en av dem finns namngiven i historiska källor: kapten Hans Jonsson.
De första fynden
När skeppet bärgades på 1960-talet gjordes en omfattande arkeologisk utgrävning. Vid utgrävningen hittades mänskliga kvarlevor i form av skelett från minst 17 personer. Ytterligare kvarlevor hittades vid dykningar 1966 på den plats där skeppet tidigare legat. Några av skeletten var nästan kompletta, medan andra var i delar. Dessutom låg de utspridda, vilket gjorde det svårt att förstå vilka ben som hörde till vilken individ
Den första utmaningen var att försöka pussla ihop individerna och förstå vilka ben som hörde till vem. Ganska tidigt gick det att konstatera individernas kroppslängd, kön och ungefärlig ålder.
De tidiga undersökningarna
År 1963 undersökte osteolog Nils-Gustaf Gejvall benen och delade in skeletten i individer som försågs med en bokstav i alfabetisk ordning. Osteolog Ebba During utförde på 1980-talet nya analyser av skeletten och hon gav dem också namn efter bokstaveringsalfabetet; skelett A blev Adam, B blev Beata och så vidare. Trots hennes undersökningar kvarstod många frågor kring hur många individer det rörde sig om, vilka ben som hörde samman och vilka dessa personer hade varit.
DNA-forskning och nya samarbeten
År 2004 inledde forskarna på Vasamuseet ett samarbete med Marie Allen, professor i rättsgenetik vid Uppsala universitet. Hon tog DNA-prover på skeletten för att med större säkerhet än tidigare kunna föra samman de olika benen till rätt individ. Under den följande tjugoårsperioden gjordes även flera andra studier för att bättre förstå människorna som omkom på Vasa.
De senaste åren har Vasamuseets forskare undersökt skeletten på nytt för att få ännu mer kunskap och en djupare förståelse av människorna som var ombord. Nu kan vi berätta mycket mer än vad som var möjligt på 1960-talet. Bland annat går det att veta med större säkerhet hur de såg ut, hur de var klädda och vad de hade med sig ombord. Det är tack vare ny forskning: DNA-analys, isotopanalys och osteologisk analys, samt forskning om den arkeologiska kontexten och om kläder och skor.
Forskning på flera fronter
Eftersom DNA-forskningen tagit stora kliv framåt togs nya prover år 2023 for att försöka kartlägga individernas kärn-DNA i samarbete med Marie Allen, Kimberly Andreaggi på amerikanska försvarsmaktens laboratorium AFDIL i Delaware och Andreas Tillmar frän rättsmedicinalverket. Dessutom gjordes en ny osteologisk undersökning av Anna Kjellström och nya isotopanalyser av Kerstin Lidén, båda Stockholms universitet-
Vad analyserna kan avslöja
Isotopanalysen ger information om vad de har ätit och varifrån de kom. Studier av skeletten avslöjar hur långa personerna var, om de har varit skadade eller haft ärftliga sjukdomar eller om det är sannolikt att de har fött barn.
DNA-forskningen kan avslöja kön, hår- och ögonfärg och anlag för uppnäsa eller skallighet. Den ger också ledtrådar till deras geografiska härkomst och avslöjar om de var släkt med varandra. Dessutom går det att ta reda om de hade vått eller torrt öronvax, hade anlag för alkoholism och om de var mottagliga för att få vinterkräksjukan, för att bara nämna några exempel.
Pusslet läggs samman
Tack vare de nya DNA-proverna kunde forskarna konstatera att ett av skeletten inte var en man, utan en kvinna. Osteologerna hade anat det, på grund av hur höftbenet ser ut. Nu kunde det konstateras med säkerhet, eftersom det inte fanns några Y-kromosomer i arvsmassan. Upptäckten av detta blev en stor nyhet över hela världen under våren 2023.
Genom det här tvärvetenskapliga pusslet kan vi veta mer om människorna som var ombord och dog på Vasa.
