Studier av de skelett som hittades på Vasa när hon bärgades berättar om personerna som dog ombord och ger en djupare förståelse av Vasa och hennes samtid. 

Vid utgrävningen av Vasa hittades kvarlevor i form av skelett från minst 17 personer, kanske till och med upp till 19 personer. De flesta av dessa var män ur besättningen, men det fanns även två eller tre kvinnor och ett barn, förmodligen gäster ombord. Vid studier av skeletten har vi möjlighet att avgöra längd, ålder, kosthållning och medicinsk historia. DNA-analyser gör att vi kan identifiera släktskap mellan dem och kanske avgöra var de kom ifrån. Vi kan även rekonstruera några av besättningsmedlemmarnas ansikten.

Trettio personer drunknade när Vasa sjönk, de flesta från undre däck. Av dessa fanns kvinnor och barn som var gäster ombord eller medföljande till någon i besättningen. Den svenska flottan tillät sjömän att ta med sig sina fruar när de seglade på svenska vatten. Under bärgningen och utgrävningen tog man upp benrester från minst 17 personer. Några av dessa är nästan kompletta skelett, i ett fall med hår, naglar och även en komplett hjärna, medan andra bara har återfunnits i delar på grund av de störningar som vraket utsattes för under de många bärgningsförsöken under årens lopp.

De flesta av skeletten tillhörde vuxna män, besättningen på fartyget, men där fanns även två eller tre kvinnor och ett litet barn. Vi kan inte veta exakt antal eftersom ett utav skeletten inte har en tydlig könstillhörighet. Utöver den traditionella visuella katalogisering och mätning av benen, som avslöjar ålder, längd och tecken på sjukdomar och skador, har vi mätt olika isotoper som förekommer i benmassan och som kan visa vad personerna åt och var de växte upp. Sedan 2004 har vi även genomfört DNA-analyser som kan visa om några av personerna är släkt med varandra samt visa mindre uppenbara aspekter av deras sjukdomshistoria. Analysen kan även tala om för oss varifrån deras familjer kom.

Vi vet inte med säkerhet namnen på någon av de personer som arkeologerna har hittat, eftersom det inte finns några uppgifter om besättningsmedlemmarnas namn. När skeletten hittades identifierades de med bokstäver, men den osteolog som studerade kvarlevorna ansåg att detta var avhumaniserande och därför förlängde hon bokstäverna till namn; skelett A blev Adam, B blev Beata, etc. Vi känner bara till namnet på en person som dog i vraket, kapten Hans Jonsson, en vän till Gustav Adolf. Vi tror att han förmodligen är det skelett vi kallar Johan.

Kortare än idag

Besättningsmedlemmarnas genomsnittliga längd var 166 cm, där den längsta var 179 cm och den kortaste bara 160 cm. Detta är mycket kortare än i dag, vilket är en följd av bristfällig kost i barndomen. 1620-talet befann sig i det klimattillstånd som kallas för Lilla istiden, då temperaturen var mycket lägre och odlingssäsongerna mycket kortare, särskilt här i norr. Undernäring och andra brister i födan var vanliga och vi kan se tecken på detta i kvarlevorna.

Balanserad kost

Två kvinnor hade drabbats av antingen blodbrist eller kronisk diarré, vilket framgår av de låga koppar- och zinkvärdena. Många av skeletten visar tecken på att de drabbats av skörbjugg (C-vitaminbrist) tidigare i livet, även om ingen verkar ha lidit av det när fartyget förliste. Skörbjugg var vanligt under vintern i Sverige, på grund av bristen på färska livsmedel.

De flesta människor åt en balanserad kost bestående av kött och fisk. Filip var dock vegetarian och fick nästan allt sitt protein från växter, vilket hjälper till att förklara hans kortväxthet och magra kropp. Detta berodde antagligen på hans tänder, då han hade en extra uppsättning av framtänderna i underkäken, vilket gjorde det omöjligt för honom att stänga munnen helt eller att använda sina kindtänder på ett effektivt sätt för att kunna tugga fast föda. I allmänhet var besättningsmännen välnärda och vid god hälsa.

De flesta 20-40 år

De vuxna männen varierade i ålder från sen tonår till 50-, 60-årsåldern, med majoriteten mellan 20 till 40 år gamla. Detta är den åldersgrupp man kan förvänta sig i en besättning som består av värnpliktiga personer som var uttagna till militärtjänstgöring i åldern 18 till 48 år.

Den äldsta var Johan, som vi tror var officer i stället för vanlig sjöman, baserat på kläderna han bar och skador han hade. De identifierade kvinnorna, Ylva och Beata, var unga, en bara i tonåren, och den andra i 25-årsåldern, förmodligen fruar eller släktingar till någon i besättningen. Petter/Petra som representeras av ett enda armben, var ett litet barn, förmodligen yngre än åtta år. Detta är för ungt för att vara en skeppsgosse, varför han eller hon förmodligen också var en gäst.

Tidigare skador

Många av skeletten har läkta skador, vilket tyder på att livet på 1600-talet var mycket våldsammare än idag och att olyckor var vanligare. Mer än hälften av personerna hade brutit ben tidigare, även kvinnorna, och många hade mer än ett benbrott. Johan hade förlorat två tår på sin högra fot genom en krosskada – kan han ha blivit överkörd av en rekylerande kanon?

Adam hade träffats i ansiktet av ett tungt föremål som hade knäckt näsan, kindbenet och åsen över ena ögat, vilket gett hans ansikte ett skevt utseende och förmodligen orsakade huvudvärk. Filip, som kan ha varit en av fartygets två löjtnanter, hade en gammal skada på båda armbågarna, möjligen från ett fall som kan ha gjort armarna stela och ömma.

De flesta av skeletten hade förlorat tänder, en del helt nyligen innan fartyget sjönk, och många led av sjukdomar i tandköttet (av att man inte borstade tänderna), men det finns nästan inga tecken på karies, troligen på grund av avsaknaden av socker i maten.

Från annat land

DNA-analysen befinner sig i ett tidigt skede, men visar att alla skelett har som väntat DNA-profiler vanliga i Skandinavien. Flertalet har DNA-profiler vanliga i dagens Finland, som bistod den svenska flottan med sjömän. Det lilla barnet, Petter/Petra, har samma DNA-profil som en av de vuxna männen Ceasar, and är troligen hans syskon eller annan nära släkting. Genom ytterligare analys av kärn-DNA, kommer vi kunna identifiera ögon- och hårfärg och familjernas regionala ursprung.

Rekonstruktioner

Sju av kranierna är tillräckligt kompletta för att ansiktena ska kunna rekonstrueras. Detta är möjligt eftersom de drag vi använder för att känna igen människor i hög grad definieras av formen på våra skallar. Muskler, fett och hud utanpå kraniet har mer eller mindre samma tjocklek hos alla, så genom att bygga upp dessa lager i lera på en avgjutning av skallen är det möjligt att få en uppfattning om hur personen såg ut.

Skulptören Oscar Nilsson, som är utbildad konstnär och arkeolog, är en av de främsta i världen på den här typen av arbete. Han har kunnat göra verklighetstrogna rekonstruktioner av sex av människorna som var ombord när fartyget sjönk: Adam, Beata, Filip, Gustav, Ivar och Johan. Några av dragen, såsom formen på öron och läppar, frisyrer och färgen på ögonen, är gissningar, men det här är inte de drag vi använder för att identifiera varandra.

Baserat på modern kriminalteknisk användning av ansiktsrekonstruktion för att identifiera mordoffer är det i genomsnitt minst 60 % chans att någon som kände Adam eller någon av de andra i livet skulle känna igen honom här.

Visa mer