Finns Vasa kvar om 100 år?

2009-05-04

I maj öppnar en ny utställning som berättar om hur Vasa konserverades och hur man idag framgångsrikt arbetar för att bevara skeppet för framtiden.

Vasamuseet har en över miljon besökare per år vilket utsätter skeppet för hårda påfrestningar. På museet bedrivs världsledande forskning för att motverka nedbrytningsprocesserna. Det bästa vore att ställa Vasa i ett mörkt, syrefritt rum. Men ska man bärga en kulturskatt i världsklass som ingen får se?

Pressbilder: http://press.maritima.se

När Vasa bärgades 1961 och åter kom upp i luften efter 333 år på havsbotten började en kamp mot naturens krafter. Kemiska och biologiska processer sattes igång i skeppets trävirke och för första gången i världshistorien stod man inför uppgiften att konservera ett så stort träföremål.

Under 17 år besprutades Vasa så gott som dygnet runt med konserveringsmedlet PEG (polyetylenglykol) som ersatte det vatten som fanns i träets celler. Det hindrade träet från att torka och kollapsa. Vasa har kunnat bevaras nästan intakt och världen har idag en ovärderlig kulturskatt. Ingen annanstans finns ett så väl bevarat 1600-talsskepp.

Museets nya permanenta utställning ”Bevara Vasa” berättar om den högteknologiska kamp mot naturens krafter som pågår och om allt som Vasa gått igenom, alltsedan förlisningen 1628. Vad hände på havets botten? Vad hände när hon togs upp? Vad väntar i framtiden? Vad säger forskarna?

- Vi ger djuplodande information om vilka kemiska processer som pågår och vi beskriver det komplicerade arbetet med att konservera ett skrov av Vasas kaliber. För snabbspolsbesökaren finns en tidslinje som fungerar för sig men som också kopplas till resten av utställningen. Tidslinjen slutar dock inte utan tonar ut med plats för nya upptäckter och åtgärder i framtiden, säger Elin Harland som tillsammans med Pia Frände har producerat utställningen.

Den regniga sommaren 2000 kom katastroflarm. Den ökade fuktigheten i skeppshallen skyndade på de kemiska reaktionerna och man upptäckte svavelutfällningar på skeppet och på föremålen. 2003-2006 pågick ett internationellt forskningsprojekt för att förstå de kemiska och biologiska processerna. 2008-2011 kommer ett nytt forskningsprojekt att pågå för att hitta metoder att stoppa dessa processer. Men den kanske viktigaste åtgärden har museet redan gjort genom att installera ett nytt klimatsystem.

- Läget för Vasa är under kontroll tack vare det nya klimatsystemet och våra forskare har fått ett nytt utgångsläge för de åtgärder som behövs för att stävja nedbrytningsprocessen, säger museichef Marika Hedin.


Utställningen ”Bevara Vasa” öppnar 8 maj och är formgiven av Electric Dreams.

Information:
Elin Harland: 519 549 19 elin.harland@maritima.se
Pia Frände: 519 549 36 pia.frande@maritima.se
Jenny Rosenius: 519 549 50 jenny.rosenius@maritima.se


Fakta:
Vasas trä innehåller höga halter av järn på grund av de många järnbultar som fanns i skrovet samt lasten av kanonkulor som fanns ombord vid förlisningen 1628. Svavlet kommer från de 333 år då skeppet låg på botten i Stockholms hamn. Vattnet var förorenat på grund av gångna tiders avfallshantering. Svavel kan oxideras till svavelsyra i närvaro av syre och vatten och finns järn påskyndas processen eftersom järn är en katalysator för den kemiska reaktionen. Cellulosa kan brytas ner både genom inverkan av syror och genom angrepp av fria radikaler, som kan bildas i reaktioner mellan järn och luftens syre. Idag innehåller Vasa 2,5 ton svavel och över 5000 järnbultar. Ett internationellt forskarlag arbetar med att stävja nedbrytningsprocessen. Bland annat byts bultarna sakta men säkert ut mot bultar i syrafast stål och kolfibrer, ett projekt som kommer att pågå i många år.

Forskningen om Vasa har erhållit stöd från av forskningsråden VR och Formas, av innovationsmyndigheten VINNOVA, Riksbankens Jubileumsfond och av Stiftelsen för Strategisk Forskning.

Till toppen