Espingen - Vasas storbåt

Esping är den benämning man på 1600-talet använde för de större segelfartygens stora rodd- och segelbåt.

Espingen hittades intill Vasas babordssida. Under utgrävningen ombord hittades även två sidosvärd och ett bråspel som tillhörde espingen. Utifrån de här fynden var det ingen tvekan om att espingen var knuten till Vasa. Båten togs upp i stort sett intakt och kort därefter upphörde dykningarna på fyndplatsen.

Espingen är näst intill komplett och inga väsentliga delar av konstruktionen saknas. Vissa delar hittades löst liggande, runt omkring båten och kunde återplaceras efter bärgningen. Båten är i gott skick men formen är inte densamma som på 1600-talet. En spricka i relingen som sprack upp under bärgningslyftet gör att fören hänger ner 15-20 cm. Båtens sidor tenderar också att falla utåt på grund av att det inte finns någon vagga eller stöd. Espingen är därför omkring 7 cm bredare idag än på 1600-talet.

Byggnadsteknik

Espingen är 11,7 m lång, 3,20 m bred, 1 m hög och väger idag omkring 4 ton. Det finns uppgifter som säger att "espingarna byggdes lika långa som skeppen voro breda". Det stämmer bra i det här fallet då Vasa är 11,3 m bred.

Skrovet är byggt av ek, även koffernaglar och dymlingar är av ek. Durk, tofter och ankarspel är av furu.

Den är flatbottnad och saknar köl men har en slitköl. Bottnen utgörs av fyra raka, breda plankor och sidorna är klinklagda. Den är rundgattad, saknar spegel och har svängd för- och akterstäv. Det finns plats för åtta roddare på varje sida.

Espingen har haft en mast som inte återfunnits. På sidorna hänger svärden som fungerar som centerbord. Ett bråspel sitter i mitten av båten. Grundtraditionen med flat botten och klinkade sidor härstammar från Holland.

Hur användes båtarna?

Skeppsbåtarna hade olika syften och därmed många krav på sig. Eftersom skeppen saknade maskindrift och man ofta låg till ankars, måste båtarna klara de mest skiftande arbetsuppgifter.

I stiltje eller i trånga passager kunde det bli nödvändigt att bogsera eller varpa de stora skeppen. Skeppsbåten måste ha tillräckligt antal roddare för att göra detta möjligt.

Man var också tvungen att ta ombord förnödenheter som mat, vatten, krut och kulor på skeppen med hjälp av skeppsbåtarna. Även fartygens besättningar måste kunna förflyttas till och från land eller till andra skepp.

Båtarna användes också för att kommunicera, varna och skicka meddelanden till andra skepp och folk iland.

Under strid hade småfartygen i flottan sina särskilda uppgifter: Så fort en stor del av folket ombord på ett skepp hade blivit ihjälskjutna skulle man skynda dit med ersättningsmanskap. När ett skepp blivit så skadat av fienden att det inte längre kunde brukas skulle det ledsagas till säkerhet. När fiendens skepp fått skadade master, segel eller rodd kunde man, i en mindre båt, bege sig dit och erövra det.

Skeppsbåtarna måste klara hårt väder, eftersom man inte alltid kunde vänta in fint väder för proviantering eller andra arbeten.

Placering

En fråga som har diskuteras är om espingen bogserades efter Vasa eller om hon stod ombord när skeppet förliste. Idag är den gängse uppfattningen är att Espingen bogserades och att hon var för stor och otymplig för att kunna stå på däck.

Enligt historiska källor och samtida kostverk verkar det som att det vanligaste sättet att transportera skeppsbåtarna i början av 1600-talet var att ha dem på släp. Skeppsbåtarna var då förhållandevis stora och därmed svåra att ha ombord. Fördelarna med att bogsera var att man kunde ha stora skeppsbåtar och att de kunde komma till användning utan större dröjsmål. Nackdelarna var att båten var utlämnad till starka vindar, sjö samt riskerna vid sjöslag. Efter 1625 då en engelsk expedition förlorade alla sina båtar i Biscayabukten på grund av starka vindar, verkade man ifrågasätta bogseringen och bli mer mån om att ta dem ombord.

Dåligt väder verkar dock vara den enda anledningen till att man ville ha dem ombord, man var rädd att de skulle slita sig eller vara i vägen. Annars verkar det mest ha varit komplicerat att ta ombord dem, speciellt om de var så stora som många skeppsbåtar var vid den här tiden.

När Vasa gav sig iväg mot Älvsnabben var det en vacker dag med svag sydvästlig vind, dåligt väder var alltså inget problem. Avresan gick av stapeln på eftermiddagen och man räknade antagligen med att vara framme i Vaxholm på kvällen och stanna där över natten. Då kan man ha behövt espingen i vattnet. Dessutom är det mycket möjligt att espingen skulle ha blivit tvungen att bogsera Vasa i trånga passager på väg ner till Älvsnabben. Enligt uppgifter bogserades de stora skeppen ibland med espingar hela vägen från Stockholm till Älvsnabben.

Ett argument för att hon förvarades ombord är att bråspelet och sidosvärden hittades ombord, vilket betyder att hon inte var fullt operativ. Den utrustningen behövs dock inte vid bogsering.

Det blir dessutom mycket trångt att ha espingen ombord. Den får precis plats mellan stormasten och gångspelet på övre däck, men den blockerar trafiken över däcket och gör arbetet med gångspelet näst intill omöjligt.

Utifrån hur Vasa och espingen var placerade på botten verkar det mest roligt att den bogserades på babord sida. Det var vanligare att bogsera skeppsbåtar bakom skeppen för att inte ha dem i vägen men inomskärs förekom även sidobogsering.

Idag är espingen utställd på kölplanet, bredvid Vasa.