Stockholm 1628 var en liten stad med trånga gränder där männsikor samsades om utrymmet med höns, får och kor.

Stadsbilden från Stockholm på 1620-talet skulle antagligen verka rätt kaotisk för en modern människa. De flesta gatorna var trånga och krokiga. På de ofta gräsbevuxna hustaken kunde får och getter beta men ibland odlades korn och havre där. Det fanns ingen gatubelysning och att gå vintertid i Stockholm om natten måste nästan ha varit som att försöka ta sig fram i en mörk skog.

Husen hade små fönster som inte släppte in eller ut mycket ljus, och var ofta två eller tre våningar höga. En del var byggda i tegel, men trähus var vanliga. De flesta av de palats i sten som senare under 1600-talet skulle uppföras hade ännu inte börjat byggas. Folk från utlandet som besökte Stockholm noterade ofta de höga vita skorstenarna; de var byggda så för att minska brandrisken. Slottet, Tre Kronor, dominerade stadsbilden och beskrevs som praktfullt men gammalmodigt. I vattnet nedanför slottet låg många skepp förtöjda.

Det bodde inte många i Stockholm på 1620-talet, omkring 10 000 människor. De flesta höll till på Stadsholmen, nuvarande Gamla stan, och där trängdes de med flera tusen kor, grisar, getter och höns. Murar omgav fortfarande stora delar av staden.

Samma år som kontraktet om bygget av Vasa skrevs under, 1625, totalförstördes ungefär en femtedel av Stadsholmen, de sydöstra kvarteren, i en våldsam eldsvåda som kallats ”Den stora vådelden”. När området byggdes upp igen fick det nya området en modern prägel. Gatorna gjordes raka, husen blev större och byggdes i sten. Stockholm fick sin första paradgata, Stora Konungsgatan, nuvarande Stora Nygatan.

Idag är större delen av staden Stockholm från år 1628 borta.

Smuts och stank

Stockholm var en smutsig stad. Gatorna var ibland kullerstensbelagda, men var ofta bara av lera och jord som vid stor nederbörd kunde de förvandlas till lervälling. Avfall kastades ut genom fönstren. Stanken från de så kallade hemlighusen, de enkla dassen med sina grävda latringropar på bakgårdarna, var kännbar, speciellt när det var varmt eller regnade.

Folk tvättade sig sällan och det påstods att för mycket renlighet kunde orsaka sjukdomar.

Mat – stor skillnad på hög och låg

Den mat som åts var mestadels mycket enkel. Gröt tillhörde den vanligaste maten, liksom bröd, hårt eller mjukt. Smör var lyx för många, i stället smaksattes brödet ofta med smält djurfett med lök och kryddor. Bönor och ärtor var en vanliga ingredienser i maten. När det åts kött var det nästan aldrig färskt. I stället rökte man det, torkade eller saltade det, för att kunna bevara det längre. Fisk åts oftare. Det var inte alltid metspö användes som fångstredskap. Ibland smörjde man in händer och underarmar med olika blandningar – en bestod av kamfer, vetemjöl och ister som blandats med olja. Så stoppade man ner händerna i vattnet, väntade på att något under ytan skulle få vittring på smeten man smörjt in sig med och grep tag i fisken när den kommit tillräckligt nära.

De som hade det bättre ställt åt mer varierat. Vid hovet var det vanligt att en måltid kunde bestå av trettio rätter men om det var det riktig fest kunde det handla om hundra. Köttkonsumtionen var betydligt större vid de rikas bord än i de enkla Stockholmshemmen, och efterrätter med choklad eller marsipan var vanliga. Omelett med körsbär, lax med körsbärssås och stekt kyckling fylld med persilja är tre exempel på maträtter från 1600-talets Sverige.

Skillnaden mellan hög och låg var mycket synlig i den tidens Stockholm, inte minst när det gäller maten.

Döden och vidskepelsen – ständigt närvarande

Livet kunde vara svårt i Stockholm 1628. Många var hantverkare eller höll på med handel, men fattigdomen var mycket utbredd. Ett vanligt inslag på gatorna var soldater och båtsmän eftersom Stockholm var Sveriges militära centrum.

Dödliga sjukdomar härjade återkommande; bland annat drabbades staden av tre pestepidemier bara under 1620-talet (1623, 1626 och 1629) och tusentals människor dog. Medelåldern var troligen strax över trettio år vilket hänger ihop med den höga barnadödligheten.

Kanske hjälpte en stark gudstro när döden ständigt lurade bakom hörnet. Enligt lag skulle alla svenskar tillhöra den lutherska statskyrkan. Sverige var ett kristet, protestantiskt land där andra religioner eller varianter av kristensdom var förbjudna. Men det var långt ifrån bara Gud man trodde på. Tron på troll, hustomtar, lyktgubbar och andra väsen var utbredd. Det finns exempel från 1600-talets Sverige där kvinnor ställdes inför rätta för att ha fött barn åt ”Älvakungen”.

Att kalla dåtidens stockholmare skrockfulla är en underdrift. Tron på så kallade järtecken, alltså olika typer av omen, ofta illavarslande, var mycket utbredd. Visade sig en stor komet var det ett tecken från Gud om kommande kval som krig och pestepidemier. Såg man ”fegljuset”, ett sorts oförklarligt sken, förebådade det att någon i ens omgivning skulle dö. Hade man oturen att se det märkliga skenet på en tom plats på kyrkogården skulle man själv snart ligga begravd där.

Gudstro, och inte minst gudsfruktan, blandades med gammal folktro som ofta bekämpades av kyrkan.

Våldets Stockholm

Stockholm var på 1620-talet en oerhört mycket våldsammare stad än dagens svenska huvudstad. Mordfrekvensen, det dödliga våldet, låg 2014 på cirka 0,9 fall per 100 000 invånare i Sverige. I Stockholm i början av 1600-talet var siffran omkring 50 gånger så hög.

På Stockholmskrogar som Fyra remmare, Bennicks källare och Svanen kunde man dricka öl. Ställena var oftast små, med enkla träbord och där den enda belysningen var illaluktande och rökiga talgljus och tranoljelampor. Öltunnan stod ofta i centrum, och från den skopades det hela tiden upp i trästop.  Det var ett samhälle där det dracks mycket och där de flesta bar kniv. Blev man förolämpad, kallad skälm eller något annat som sågs som kränkande, bjöd hedern att man skulle stå upp och, om det behövdes, slåss för sin sak. Några hastigt fällda glåpord kunde snabbt leda till dödligt våld.

En stor del av våldsverkarna i Stormaktstidens Stockholm var enkla soldater: unga män som ofta var ute och rörde sig i kroglivet.

Det fanns en annan syn på människoliv än idag. Krigen och närheten till döden präglade männsikorna. Ett liv värderades inte lika högt som idag. Dödsstraff var vanliga men kunde ofta mildras. En dömd kunde ibland köpa sig fri genom att betala en stor penningsumma till offrets anhöriga om de hade ekonomiska möjligheter till det. En fattig båtsmansänka med barn kanske hellre krävde att hennes mans mördare skulle ge henne 300 daler och en ny klänning än att den skyldige halshöggs.

Risken för en tjuv som stulit fem silverskedar att avrättas var troligen större än för en mördare i 1620-talets Sverige.

Relaterat material